Vi är många som gillar saker och ting som har patina, sånt som fått en skönt operfekt yta efter att tiden – år och dagar, rört vid dem och gett dem personlighet och en karaktär. Och vi säger ofta att de då bara blivit vackrare och i någon mån fått ett större värde.
Jag är medveten om att jag snuddar vid gränsen för floskler, allt för stora ord och upprepad verbal “grannlåt” när jag påstår att vi nog med stor sannolikhet BLIR vackrare, mer värdefulla och kunskapsrika i själ och hjärta ju fler smällar livet ger oss. Och för varje trång, och utmanande passage som kantas av prövningar som vi tvingas forcera och ta oss igenom – levande…! Ju fler repor, nötningar och “fulare” utsida, desto mer PATINA som förgyller själen och insidans lärorum, tänker jag.
Det här ovedersägliga, universella sambandet ser man mera sällan när man står där upp till knäna i bekymmer, sorger och lidanden, för då har man full gärning med att bara andas och överleva vill jag påstå. Och det tar ett tag innan man ser den hjälpande handen och meningen med livets dikeskörningar, för att allt i de större livsprocesserna nog i varje fas, måste ha SIN gång och göra SITT till helheten.
Men när man då äntligen börjar kravla sig upp över kanten på prövningarnas gyttjiga dypölar och ser de första hoppfulla strålarna av ljuset i tunneln, DÅ når man ofta fram till nya insikter och känner att man omsluts av den varma famn där klarheten och tacksamheten bor. Och inte sällan har då också de mest vardagliga och enkla, förut “självklara” saker på ett förunderligt sätt, transformerats till de storslagna underbara ting och företeelser som man förut innan ett sånt här stålbad, inte hade förstånd att sätta värde på!
Och jag tycker att det är när livet riktigt kännbart RÖR vid oss och när VARANDET gör ont, som man känner att man befinner sig på UTBILDNINGSRESA i skiftande väder… på väg mot nåt större, en fullkomlig patina och det som ännu är bortom vår egen fattbarhet…!
