Man kan omöjligt tycka om alla människor och än mindre kan man älska dem rakt över, för det vore bra konstigt, och jag vore en fullfjädrad hycklerska om jag påstod nåt annat. Men man kan välja sitt sällskap och faktiskt anstränga sig och ändå JOBBA för att kunna visa respekt och uppföra sig hyggligt också mot såna personer som inte är ens direkta favoriter. Och man ska ALDRIG i sitt uppblåsta högmod… döma ut den som man själv inte kan känna igen sig i, eller inbilla sig att man är mer unik, finare eller bättre än någon som man kanske inte ens känner, eller inte alls ansträngt sig för att förstå lite mer, för då är man enbart dum och svårt självtillräcklig tycker jag.
Merparten av vår omgivning är ju faktiskt människor som är tämligen lätta och skönt okomplicerade att vara med, och de flesta möten, samarbeten och utbyten med andra har funkat bra för mig och berikat mitt liv på flera plan. Men undantaget är de människor som sällsynta gånger korsat min väg och i början visat sig en smula tvära, negativa eller bara lite avvaktande och som i det stora hela varit min direkta motsats personlighetsmässigt. Men de här kontakterna har jag ändå låtit få sin rättmätiga chans och de har då rullat på, stärkts och vuxit, och fin och trofast vänskap har uppstått. Och tillsammans har vi genomlevt många goda skratt och också en del tårar, och genom det stärkt en gemensam tro på att livet är just BÅDE rosor OCH törnen.
Men då och då har jag också träffat på personer, mest i mitt jobb faktiskt, som uppenbart tycks sakna motsvarigheten till den kontaktyta man själv har, och hur jag än har försökt, och om… jag så skulle på den typen av persons begäran lydigt ha ställt mig på huvudet i ett hörn på obestämd tid, för att “göra rätt” och vara till lags, så skulle jag då ändå aldrig ha passerat genom nålsögat för acceptans hos en av dessa människor. Och med en sån har jag aldrig vare sig velat, eller kunnat bli bekant, än mindre vän…! För detta har visat sig vara en ren omöjlighet och låter sig inte göras, om man så bryter av sig på mitten av ansträngning för det ändamålet!
Jag, och säkert fler med mig, känner igen de här märkliga personerna när vi möter dem i olika sammanhang, jag känner igen auran och utstrålningen, den förhandsinställda, direkta fientligheten, den omotiverade irritationen och den absoluta frånvaron av mänsklig värme och vänlighet. Och man vet då i samma stund att det här mötet kommer bli allt annat än behagligt och i det längre loppet faktiskt omöjligt. Eftersom det handlar om de verkligt tuffa ENERGIKROCKAR som uppstår då två människor (kan också gälla i mötet med djur) ligger på helt olika frekvensnivåer och då står på var sin sida om en gammal BLOCKERING som sannolikt har sitt ursprung i relationer i både ett, eller flera liv inkarnationer bakåt. Och det är också som man ibland på nåt mysko sätt, på någon dunkel nivå, känner igen de här personerna DIREKToch vet att alla kontakter slutar i stort obehag och kulminerar i den där igenkännbara sociala/ mentala kortslutningen som långt efter vibrerar och osar bränt av felkoppling i luften mellan oss.
Jag hade en gång en manlig arbetskamrat som var ett typexempel på det här, jag blev rädd och osäker i hans närhet, han var en dominant person med hög status i arbetsgruppen och verkade inte tåla mig, utan använde sig av härskartekniker och mobbing mot mig. Jag avskydde verkligen den här mannen och förstod inte varför han retade sig på mig när ingen annan gjorde det. Och sånt här lämnar spår, och tyvärr ingriper inte alltid andra till ens försvar när mobbaren är en ledarfigur, sån är tyvärr en orubbad social hackordning bland oss. Och de orädda hjältar som vågar komma till hjälp är allt för få.
Man KAN i såna här fall ibland helt enkelt inte jobba ihop, bli vänner eller riktiga tåla varandra, och antagligen för att så mycket fortfarande är outrett och ouppklarat mellan två människor som förmodligen ägt en djupgående gemensam konflikt från föregående relationer, med mycket investerade känslor som gamla energiminnen väcker upp igen vid varje nytt möte.
Och då tänker jag att om såna här gamla surdegar överlever genom så många liv, och fortfarande bildar gnistor och energikrockar mellan människor som inte lyckats lösa konflikten, då tror jag att man verkligen ska backa från varandra för bådas bästa, när man möts och upprepat känner obehaget och tyngden av det omöjliga i situationen. För då behöver man VILA från varandra och avstå från alla kontakter, för att så småningom, när tiden är mer mogen och när kontaktytorna stämmer med varandras, och då när frekvenser och energier börjar likna varandra utan energifall och kortslutningar, kanske till slut kan mötas med respekt och välvilja!
Men när vi stöter på de här orubbliga kylskåpen till människor, omöjliga att leva eller samarbeta med, så ska vi vara noga med att använda förståndet och låta impulsstyrda känslor backa och vänta i farstun, och inte per automatik söka “felet” hos sig själv… för det sätter sig gärna som en råful kolsvart tatuering på självbilden!! För det ska UNDERSTRYKAS, att det som en gång orsakat “gruset i maskineriet” hittar man hos sannolikt hos båda parter och SKA inte orätt bli till en snedbelastande karmisk tyngd på bara den enas axlar!!
