För ett antal år sedan när jag jobbade inom demensvården i Kalmar hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebearbetning. Av den lärde jag mig mycket och en del teorier och tankar som jag själv hade haft innan blev faktiskt bekräftade och jag såg tydligare samband och orsaker i ämnet. Och det var väldigt roligt att sen få undervisa andra i det här.
Viss kunskap som man tillägnar sig i livet stannar kvar på djupet växer och mognar och får liksom fler skikt och med tiden ett allt större värde.
Så blev det för mig efter en föreläsning av teologen och terapeuten Per-Gustaf Eriksson, där han talade om viktiga förhållningssätt till människor i Kris och sorg. Han har arbetat mycket med döende barn och deras krisreaktioner. Två uttalanden fick en särskild betydelse för mig så väl privat som i mitt arbete. Det första var:
” Tar inte du tag i krisen så tar krisen ALLTID tag i dig”.
Det andra var:
“Ta ALDRIG hoppet från en människa i något sammanhang”.
Jag har många gånger haft nytta av den kunskapen i mötet med personer som på olika sätt drabbats av sorg och förlust, inte bara i yrket, utan också privat. Ingen undgår de separationer och söndringar som skakar oss i grunden, då går vi bland sönder för att är oundvikligt och har en mening. Men vi KAN bli lagade och hela igen…! Och inte sällan “återuppstår” vi ur mörkret starkare och mer klarsynta än nånsin!
Att bli gammal innebär inte sällan en del förluster, som att t.ex mista delar av syn och hörsel, eller en kroppsdel. Och vid demenssjukdomar upplever många säkert att de i sin förvirring och personlighetsförändring, förlorat sig själva. Då är det bra att kunna känna igen och förstå en krisreaktion.
Ganska ofta befinner sig också de anhöriga i kris och behöver bli förstådda och bemötta utifrån det.
Givetvis ska varje människa som exempelvis har en svår och obotlig sjukdom ha rätten till klara besked
om sin prognos. Men inom varje människa finns nog ändå, oavsett hur den prognosen ser ut, ett litet frö till ett hopp om att ” under kan ske” och en tro på att kanske ändå bli frisk. Genom att vara den som inte tar hoppet ifrån någon kan man få det lilla fröet av förhoppning att gro och växa!
Och genom ett enda, och förfluget ord kan det hoppet tas från en människa, det ska man ha alldeles klart för sig!
Och det finns så många människor också i vår vardag, i våra liv, som behöver känna hopp och tillförsikt inför svåra och tillsynes hopplösa livssituationer. Ett vänligt ord, en stund av uppmärksamhet och uppmuntran kan tända hoppet hos en medmänniska och bana väg till både bot och bättring. Och det kan för den som vet att ingen räddning finns, göra vägen lättare att gå fram till det oundvikliga slutet, och till och med lindra både fysisk och psykisk smärta.
Jag har alltid fascinerats av drömmar, hur allt tycks vara möjligt i det jag som jag brukar kalla “nattens föreställning”.Och jag vill citera förordet till Strindbergs “Ett drömspel” där han säger:
“Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt”.
Jag tror att det inom varje människa finns ett rum där det “omöjliga” faktiskt KAN bli möjligt! Och jag vill tro att vi genom att vara just hoppfulla, till oss själva och till varandra och våra liv, kan göra skillnad också i det som verkar omöjligt och ohjälpligt. Genom en tro på att “allt är möjligt och sannolikt” kan vi ibland nå in till det rum där under KAN ske!
Och så bör vi komma i håg att ALDRIG ta hoppet från en människa…för ett väl bibehållet och stöttat hopp kan ibland frigöra gudomligt starka helandeenergier, och vi har alla fått mandatet att vara hoppets väktare…!
