Jag har under livet stött på människor ur den här sorgliga gruppen och jag blir varje gång lika beklämd och illa till mods. Jag har till och med bland mina gamla patienter i äldrevården, mött och känt igen ett antal permanenta skuldbärare som så tragiskt ända in i ålderdomen oskyldigt, burit på tyngden av en ingrodd skuld och på bördan av ansvaret för vad nån ANNAN i deras historia en gång gjort. Och det är nästan alltid i barndomsupplevelser som roten till det onda finns, i ett bleknat, men i det undermedvetna aldrig glömt plågsamt scenario. Och eftersom traumatiska, obearbetade händelser fäster lätt i kroppsminnet så visar de här människornas kroppsspråk så tydligt hur de EGENTLIGEN mår, och hur de stått ut med att må, ofta under många, många år, eftersom människan är otäckt anpassbar och kan vänja sig vid att må riktigt dåligt, och den här svåra självbildsskadan kan ganska fort bli en del av ens identitet.
Man kan se det på de typiskt högt uppdragna, spända axlarna som varit i den positionen väldigt länge och liksom fastnat där, ( kanske för att man upplever att man inte har kontroll på nåt annat och då åtminstone vill ha makten över sina axlar…) Och man kan märka det på den alltid närvarande oron i den lite fladdrande blicken med varierande grader av motvilja inför ögonkontakt, och på ett ofta lite nervöst och osäkert sätt och ibland på benägenheten att ofta nästan automatiskt och omotiverat, överanvända orden “förlåt” eller “ursäkta mig” . Och så det sorgliga, att de här människorna ofta går UR ett plågsamt kaos och förvånansvärt fort och oreflekterat IN i ett nytt, i ett repetitivt mönster, som om ingen, absolut ingen annan utväg fanns eller vore möjlig… Det är så tragiskt och så självdestruktivt…
Och att kunna förstå den märkliga mekanismen, den till synes obegripliga paradoxen, tror jag hos en utomstående förutsätter ett liknande trauma i den egna historien och så ett ovanligt bra inkännande med människor eller kanske bara en god skärskådande psykologisk blick för vad livet kan göra med oss, och en lite djupare förståelse för hur tidiga upplevelser av existentiell söndring och otrygghet hos ett barn kan bilda de här upplevelserna av skuld som faktiskt liknar en slags helt irrationella vanföreställningar.
Det här handlar som sagt om människor som redan som barn under traumatiska uppväxtförhållanden, och utan hjälp eller stöd från omgivning eller myndigheter, lagt på sig tunga skuldbördor för de gärningar som föräldrar eller andra vuxna är skyldiga till. Barn gör ofta så, eftersom de är beroende av sina föräldrar och står i känslomässig relation till dem, och inte sällan under problematiska förhållanden, med ambivalens och dubbla, motstridiga känslor. Barn vill ställa till rätta, är gränslöst lojala med sina föräldrar, som ju i normalfallet ska vara lika med trygghet och fortsatt överlevnad. De tar lätt på sig skuld och bär tålmodigt och fortsätter ibland med det hela livet, utan att en enda gång på djupet ställa sig frågan VARFÖR?
De här mångårigt mentalt kapade stackars människorna är ofta rädda för att lyfta locket på den “Pandoras ask” som de nånstans ändå känner det skulle vara att sätta ner foten och faktiskt utmäta skulden hos den som verkligen äger/ eller en gång under sin levnad, ägde den…! Och de har tyvärr svårt att bli fria från sin inbillade skuld, och att klara av att fortsätta att må dåligt och att vara underdånig nog, känns förmodligen som att varje dag kunna betala av på den illusoriska skulden…
Det här är kan man med all rätt kalla “sjukt” och det är så oerhört sorgligt att så många kroniskt skuldbelagda människor varje dag sannolikt går omkring spända och oroliga och alldeles för jagsvaga i den snåriga villfarelsen att de måste betala av på en livsskuld som de egentligen aldrig har ägt, som aldrig varit deras…! Och jag önskar för deras skull att de kunde uppbåda modet att se klart på sin oskuld, äntligen bli fria och hela och samtidigt i tanken och hjärtat kunna FÖRLÅTA de skyldiga, och genom det låta gamla trauman och alla deras negativa energier för all tid försvinna ut, glömmas och oskadliggöras i universums försonande rymder…!
Y
