Numera skäms jag inte längre för min känslighet, jag bär den stolt med högburet huvud! Snart 65 år gammal är jag både klok och tuff nog att helt fredligt utmana den som tycker jag är “överkänslig”… Jag brukar då returnera den repliken med att fråga om det möjligen skulle kunna vara så att vederbörande själv är “underkänslig…? Och den möjligheten vill jag som stöd faktiskt lyfta fram till alla andra som ibland fått höra att deras känslighet drar åt det negativa vad gäller egenskaper.
Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan lite motsägande samtidigt bli för mycket för mig, fast jag älskar dem båda, men mest våren. Och jag måste faktiskt därför ta flödande soldagar med en viss försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget som de flesta andra, vad jag mår bra och mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.
Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller “feel -bad”- exponeringar… i den naiva tron att man då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen – “feel -good” energierna… För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de yttre miljöer som vi är och lever i.
Är man då lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna, så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen vilket kan bli bedrägligt…. För snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!
Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ger mig numera både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra och förbaskat nyttig träning i feel-bad – utmaningar! Och efter en del såna har jag ibland nästan barnsligt stolt velat ge mig själv typ en liten hemtillverkad medalj som belöning hihi….
Jag tänker fortsätta med att då och då dyka in i, för mig gamla beprövade och förutsägbara obehaglighetszoner, fast jag vet att en del mentala kallsupar och energikrockar väntar. För man kan ju inte sitta hemma i en permanent bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet…
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa på det här klotet ska behöva skämmas för sina, faktiskt VÄLUTVECKLADE sinnen eller den TILLGÅNG som en öppen otyglad sårbarhet verkligen kan vara!
