SPRÅKET – är där inne i våra huvuden som en gigantisk färgpalett! Och dynamiken i det och den pålitliga återspegling av samhällskulturer och det mellanmänskliga som det verkligen är och alltid har varit, det är banne mig ett av mina största intressen för det är SÅ lärorikt att studera det!
Och jag tror att det är oundvikligt att uttryck och ord som används ofta mellan människor förr eller senare, råkar ut för inflation och förlorar i valör och värde. Och jag undrar om inte den risken är större för känsloladdade ord för i dom är dynamiken optimal, liksom den del av språket som är direkta avspeglingar av ideal, värderingar och samhällsanda.
Den här värdeminskningen är förstås till delar, en produkt av det slitage och den överanvändning som språket liksom så mycket annat utsätts för, och därför får så småningom en del ord och uttryck snällt finna sig i att typ… stå i skamvrån i språkets korridorer. Vissa av dom blir ibland missförstådda och används helt fel och når då förstås inte fram i sin fulla betydelse och potential. Och jag tror att den risken är större för ord laddade med känslovärden, för där är dynamiken optimal och den språkliga “ämnesomsättningen” hög .
Det borde inte vara så här… men så länge värdet tycks vara beroende av hur MYCKET dom används och finns för våra ögon och VILKA som brukar dom. Och inte minst påverkas språkvärdet, tror jag, av om vårt språkbruk omvandlas i praktisk gärning – själva tillgången i människor. För med tiden kan det annars sorgligt blekna och förlora sin lyster. Jag gillar inte…den här teorin men kan inte komma förbi den eller avvisa den i mitt huvud. För det tycks funka så fel och dumt.
Det är som om vi nånstans i våra välmöblerade hjärnor nästan per automatik tror att det som är “begagnat” är lika med “försämrat” när det nått ett inbillat bäst – före – datum, och det gäller minsann också ord och uttryck och egenskaper som då lätt blir ell hopplöst omoderna. Men språket är… förvisso föränderligt och det ska det vara! Men vissa ovärderliga pärlor i ord och uttryck borde…tycker jag, ha kvar sin position och sitt tidlösa värde, för att dom helt enkelt är så himla bra och användbara och för att dom håller för det! Och det… vill jag påstå, alldeles oberoende av språkligt mode!
Som sagt så kommer och går orden och och deras innebörder och praktiken följer förstås det flödet. Inte sällan får vissa av dom stark genomslagskraft och hög status och hyper -används i medier och blir som epidemiska. För att sen så småningom falna – blekna och falla bort och ersätts då av andra mer tuffa, gärna lite hårda slagfärdiga uttryck som alla vi språkbrukare gärna vill visa att vi snappat upp och känner till, för i den vetskapen ligger en inte obetydlig social statusfaktor.
EMPATI är ett sånt ord som rent faktiskt skulle kunna ses som nära nog överanvänt i sociala medier idag, men lägg märke till att det håller sig KVAR…! För fast det är ett imponerande starkt känsloladdat ord som lätt blir som utbränt, så har det också ett befogat gott och imponerande självförtroende, som faktiskt inte alltid finns inom räckhåll för de för mig, många tomma, uttjatade ordens patetik. Det är också ett ord som är motståndskraftigt och stryktåligt mot den elaka, poänglösa jargong som till exempel ryms i ironisk kritik mot oss så kallade “godhetsknarkare” och “blödiga känslomänniskor”.
Och jag är naiv nog att tro att det finns en anledning till det, nämligen att språket och våra emotioner alltid utifrån givna omständigheter strävar efter att kunna dansa tillsammans och att de är varandras givna förutsättning….!
Och eftersom EMPATIN är som jag tycker våra känslors GRAND DELUXE och det finaste och mest användbara, mellanmänskliga verktyg vi har fått att förfoga över, så är själva ordet också med all rätt, oantastligt, ovärderligt och tidlöst! För medkänslan är den ädlaste av känslor som tar fram det bästa i oss människor!
