Dagens inlägg, en repris som jag, Ann Danell har kompletterat efter ytterligare motivation kring ett tyvärr… växande ämne.
Jag tror på allvar att vår tids utbredda perfektions – och – osårbarhetskultur många gånger kan vara förödande för både människosyn och självbild. Och att de människor i bland annat medier, som för sitt yttre, sin skönhet och perfektion, redan är och fortsätter vara överösta med uppskattning, beröm och uppmärksamhet, inte alltid har klart för sig att här ett förebildsvärde som allt oftare skapar ganska olyckliga människor i en redan problematisk värld. Eftersom det ju faktiskt signalerar att PERFEKTION genom ett utseende eller en prestation, med få undantag… är det som alltid ger flest poäng och och lyfts fram som nummer ett!
Det här kan lätt ge oss känslan av att hur man ser ut är nåt livsviktigt, kanske rent av VIKTIGAST… och som det hade ett direkt överlevnadsvärde. Och då kan bli det frö som slår rot och blir till en en sjuk tävling som SÅ många blir deltagare i men egentligen aldrig har “anmält” sig till… Men är bara typ livrädda för att inte hålla måttet, för att inte få uppskattning eller bli sedda och vill förstås inte bli diskvalificerade eller utslagna …!
I sociala medier och på alla håll och kanter ropar vi ofta och gärna med eld i orden om LIKA VÄRDE, men många människor med skönhetsvärden som inte tillåts passera normens nålsöga och som faktiskt inte vill delta i den här ytliga, världsomspännande skönhetstävlingen. Människor som äger andra bra och goda, kanske INRE kvaliteter och egenskaper och med ibland imponerande gjorda insatser bakom sig, får som mer sällan får samma positiva fokus, stående ovationer, eller lovord. Och irriterande ofta står de lägre på den sociala rangskalan, vilket jag rent ut sagt tycker visar på människans omogna, outvecklade sidor.Jag har verkligen aldrig tyckt om själva ordet PERFEKT och använder det sällan vare sig i talspråk eller när jag skriver, det bär mig liksom emot. Och jag tror att det helt enkelt beror på att någon eller något som utger sig för att vara just perfekt, för mig gör anspråk på att vara FÄRDIG… Och jag blir ofta uttråkad och tämligen ointresserad av det som är “färdigt” och till och med lite pretentiöst “fulländat! Jag imponeras mer av när någon med lite sund självdistans har modet att istället torgföra det som faktiskt inte ÄR färdigt eller långt ifrån klart, som till exempel tvätten som kan tas en annan dag, eller fönsterputsningen som fick vänta för nåt annat som var roligare just då. Jag är lite mer reserverad, för att inte säga skeptisk till de människor som anser sig fix och färdiga med det mesta, inklusive personlig utveckling och bearbetningar av nyligen genomgångna separationer och kriser, och som syns helt opåverkade. Jag tycker faktiskt lite synd om dem för de måste leva i tron att allt måste springas i fatt göras och avverkas och sen snabbt in i nåt nytt, helst utan en min annat än den vanliga “glada, obemärkta och osårbara.”
Och jag undrar vad som egentligen händer i djupet av vår människosyn när PERFEKTION, YTA, och OSÅRBRHET blir de världen som vi allt mer strävar efter i en redan komplicerad värld? Hur ser vi på varandra och på de av oss som inte vill eller kan, haka på den här härskande eliten av individer i dag?
Och hur mycket skadar det människor som redan innan lider av ätstörningar och depressioner och som dagligen kämpar mot prestationskrav, självförakt och tvivel på sig själva? Det tänker jag ofta på, och tror att deras bästa medicin nog vore självkärlek och rekonstruktion av självbilden, och en trygg plats så långt ifrån perfektion som möjligt…!
