Det har hänt att jag under perioder haft såna obehagliga megastarka drömmar där den verkliga essensen, kärnan i de tabbar, felval och traumatiska upplevelser jag gjort och genomlevt, visat sig såååå… bortom ALL tydlig önskvärdhet, att jag sen varit rädd för att somna och fasat för de storstädningar som ju andevärldens rehabteam förstås gör åt oss utifrån långsiktig, överjordisk klokhet och antagligen gränslös välvilja.
Som ett litet ängsligt barn inför “spöket under sängen” eller “monstret i garderoben” har jag känt mig så utsatt och rädd att jag bett till högre makter att få slippa de här mardrömmarna, de här typ kristallklara scenerna, “om de inte är nödvändiga för min andliga/ personliga utveckling” , som jag formulerade mig.
Så småningom lärde jag mig att om min bön besvarades, vilket den nästan alltid och med få undantag har gjort, så kunde den punktinsatta rengöringen sättas på “vänt” ett tag så jag kunde få sova skönt och ostört från den här dramatiken. Och för det har jag varit /är mycket tacksam.
Men vissa gånger när det här så typiska periodiska städsystemet har varit igång så har det visat sig svårstoppat, och förstås av en anledning, och då har själva avsikten obetvingligt jobbat vidare och förmodligen städat sig fram mot sitt mål. Och såna gånger är det bara att hålla i sig och gilla läget, helt enkelt stå ut när den verkligt STORA kvasten arbetar med rejäla tag för att rensa bland allt mentalt skräp och själslig nedsmutsning som hindrar och sätter stopp i alla omlopp och förgreningar, som nog måste vara rena och genomkomliga för att vi ska kunna fortsätta våra livs ständiga utbildning mot en slutlig punkt i som jag tror, Alltets hjärta.
Vissa nätter får man besök av betydligt mer skonsamma rehabteam som jobbar mindre smärtsamt och som med små och lite “snällare” rengöringsmetoder – mera mjukt och pensellikt, men man kan ändå, tycker jag, känna precis vad det hela handlar om.
Andevärlden är en sfär att räkna med och lita på och jag har till fullo förstått att den konsekvent följer sin och allas vår stora plan. Och när det gör som mest ont att se sig själv i vitögat, och när man ibland i sitt inre möter sina dikeskörningar och felval, då kan det räcka med den typ av särskild blixtsnabb FLASH av ett scenario ur ens liv som då sätter en boll av insikt och klarsyn i rullning.
OCH där tror jag att själva riktningen – medvetandet i den rörelsen kan ha betydelse. Om man väljer förträngning eller kanske förnekar något och osedd skickar bollen vidare till nån annan, hos vilken skulden eller felandet alls inte ligger. Och om man inte kan eller vill se samband och orsaker, eller helt enkelt inte är mogen för det utvecklingssteget just då, så händer det nog heller inget särskilt på den fronten just då. Vilket antagligen inte innebär att det är kört för just den rensningen eller de pusselbitarna, för det kommer nog alltid fler inlärningstillfällen och inget tåg har nog för alltid gått…
Och jag är säker på att vi får våra besök av kärleksfulla andliga städ – och – rehabteam precis DÅ när det är läge och när vår mottaglighet ligger på topp, så vi kan ta vara på och omsätta förståelser och insikter till ny utveckling för allt och allas bästa.
Men det är väl lite som Karin Boye säger i en av sina mest kända dikter:
“Visst gör det ont när knoppar brister…” För det kan också göra ont och vara mycket smärtsamt när en förut, kanske sen länge hårt sluten knopp av inre visshet och klarsyn, öppnas och slår ut i full blom…! Och den andliga utvecklingen är som all annan utveckling, aldrig gratis!
