Varje dag tar fyra sannolikt mycket förtvivlade människor i Sverige det sista avgörande steget ut i den stora tystnaden. Kvar lämnas sörjande familjer och anhöriga, ofta med stora frågetecken och många oklarheter kring VARFÖR det hemska hände, och varför de upplevde att de inget anade, inte såg några varningstecken.
Självmord är en av de vanligaste orsakerna till dödsfall bland ungdomar i dag, och jag är nyfiken på att som jämförelse titta på motsvarande statistik både några decennier tillbaka och från längre bak på 40 – 50 -talen. Jag har tyvärr inte hunnit titta på det än, men hittar jag den så ska det bli intressant för jag tror att det kan visa sig vara en viss skillnad, och i så fall är eventuella orsaker något jag har en del teorier om.
För mig inte alls oväntat, så är män överrepresenterade bland suicidfall. Och av det har vi som jag ser det, en del att lära om konserverade genusperspektiv och olika förväntningar på mäns och kvinnors känsloliv och öppenheten med det.
Organisationen Suicide Zero gör ett behjärtansvärt arbete för att förebygga självmord bland människor och med att öka kunskapen kring det som kan vara signaler och tecken hos någon innan det händer. Vi är många som har självmord bland oss i vår historia. Och hos mig kommer nog aldrig det smärtsamma minnet av min äldre kusin att blekna. Bara 19 år gammal på 1950 -talet då jag var liten, tog han av dunkla orsaker sitt sista steg ut mot en annan värld.
Som ett ljus och till heder över honom och alla andra som tragiskt lämnade livet på samma sätt ger jag här en repris av ett inlägg om min kusin Kennet.
KÄRE KUSIN, VAD FICK DIG ATT VILJA LÄMNA LIVET SÅ UNG…?
” Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad …”
Jag tänker, många decennier senare, att det är lätt att tro att den som begår självmord inte älskar livet, men mer sannolikt att den människan inte kan älska sig själv och plågas av självförakt…
Käre kusin Kenneth!
Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag är alldeles säker på att du finns där ovan regnbågen på den ljusaste av platser, och förstås är du omgiven av alla dem du älskade och höll av i livet.
Undrar om du minns mig för det är så väldigt länge sedan vi sågs. Jag minns dig, om än lite dunkelt, från trädgården hos min farmor Hilda, som var din mormor. Har en minnesbild av att du kom ut från farmors stora fina hus, stannade till och hälsade på mig så vänligt, men lite lågmält och ganska tyst. Jag var tre år och cyklade omkring med min hund Centhy i en liten cykelkorg på min lilla trehjuling. Kanske minns du mig. Det här är det enda klara minne jag har av dig Kenneth, och jag kan tyvärr inte komma i håg ditt ansikte och det är lite sorgligt. Men att det var något allvarligt och lite ledset över dig, det kände jag då, och det kan jag känna än i dag.
Till farmors hus stod dörren öppen och jag kunde känna doften av nymålade köksluckor, nykokt kaffe och härliga mandelkubb. Det var den sista gången som jag såg dig Kenneth. Du var bara nitton år och bara en tid senare skulle du en vacker sommardag för sista gången gå ut från det hus där du bodde och växte upp, på farmors övervåning. För sista gången skulle du ta din cykel, försvinna och göra det du hade bestämt dig för att göra ..
Länge var du ett gulnat tidningsurklipp i en byrålåda som kändes sorgligt och lite mystiskt att ta i. När jag blev äldre berättade mamma vad som hänt dig, om sorgen, saknaden och alla ”VARFÖR” du lämnade efter dig. Jag blev starkt påverkad av ditt livsöde och tyckte så synd om din familj.Men mest tänkte jag på hur olycklig och förtvivlad du själv måste ha varit. Du var farmors första barnbarn, och sorgen över din död förändrade henne livslångt.
Käre Kenneth, jag har under alla år tänkt på dig då och då och undrat över hur ditt liv hade blivit om du inte hade hittats av din morbror drunknad där i en liten insjö. Och varför du så ung inte orkade att fortsätta leva. Den frågan kan bara du svara på.
I år skulle du ha varit 78 år om du hade levat, du blev bara nitton. Men du min kusin, HAR en gång levat till stor glädje för många människor i din närhet. Och med min minnesbild från nu länge sedan vill jag hedra dig och lysa ljus och kärlek över ditt liv.
Framför mig har jag det enda foto av dig som jag har. Det kan vara taget inte så långt före tragedin, du ler lite blygt mot kameran och ingen vet, eller kan ana, att du bara några år senare, av en orsak i dunkel dold, skulle välja att lämna den här världen alldeles för tidigt.
Din kusin
Ann
Mina tankar går till alla dem som varje dag, varje år tar sina liv världen över. Tänker på de lidanden, de smärtor och det mörker, som kan ha föregått det slutliga, definitiva steget bort mot tystnaden. Frid över dem alla och minnena av deras liv. Låt oss alla ha modet och den goda viljan att hjälpa varandra till att få det liv vi var och en vill ha och orkar leva…
