Det finns vissa värderingar som man får med sig från början och som ibland får en alldeles särskild betydelse och som man förstår tidigt, just för att man själv har erfarit själva innebörden och levt i den på riktigt…!
Att INTE göra skillnad på människor är för mig en sån värdering. Som liten bodde jag några år i ett gammalt hus som saknade flera av 50 -60 talens moderniteter. Det här var innan min överlevnadsstarka, och för den tidens kvinnor, ganska välutbildade mamma fick ett fast jobb som kunde säkra vår överlevnad. Vi hyrde huset billigt och mamma såg det som en tillfällig bostad där vi kunde stå ut till vi fått det lite bättre ekonomiskt.
Min pappa var frisör, hade jobbat några år i egen salong, men psykisk sjukdom och det som följde med det gjorde det omöjligt för honom att klara ett regelbundet yrkesliv och det här fick svåra konsekvenser på flera sätt för oss som familj. Så allt – precis allt, vad gällde liv och existens i min familj, hängde på min i många avseenden utsatta mamma och hennes kapacitet. Och SOM…hon kämpade!
Att avvika från normen har alltid varit en fara och ett risktagande att kalkylera med och det gällde också under min barndom och särskilt i ett litet, i och för sig idylliskt samhälle, men den där vanliga sociala kontrollen, där alla verkligen kände alla och deras egentliga förhållanden i livet, och framför allt trodde att de gjorde det… Och en del inte så snälla människor, odlade energiskt både vrångbilder och fördomar utifrån stor okunskap om hur saker och ting egentligen förhöll sig. Och det vuxna säger och gör… det går farligt som gryende fördomar rakt ner i barn som ser det som godtagbara sanningar.
Barn är individer och en del kan vara ordentligt elaka och okänsliga inför om de gör varandra illa. Har de då föräldrars värderingar i ryggen så agerar de ofta orädda och extra hårt. Och än i dag kan jag minnas, och hör rösten från en klasskamrat, en riktig mobbare, en pojke, som stod utanför vårt hus och skrattade åt det som var så “gammalt och fult” – åt mitt hem, och jag kommer i håg hur tårarna brände innanför mina ögonlock när han så tillspetsat och retligt, frågade mig “varför min pappa inte arbetade som andra pappor och varför han aldrig gick ut.”
Jag vet att den här pojken inte fick det så lätt i livet och att han, sorgligt nog, inte blev så gammal. Jag bara hoppas att han hann med att mogna och kanske reflektera lite över sina elakheter, för det här var ingen engångsföreteelse. Och jag undrar om han fick livstid och insikter nog att kanske kunna omvärdera de värderingar som han visade prov på som barn och att inte oreflekterat tog med sig den otäcka människosynen som ett arv hemifrån ut i vuxenlivet.
För det här hade så uppenbart varit “i säck innan det kom i påse” det fattade jag direkt, och det var inte enda gången som jag fick vara med om det här och så många barn har genom tidens gång varit med om liknande liknande. Men den här mobbingen och de här påhoppen fick mig att tidigt tänka kring hur otäckt och orätt det är att “göra skillnad på folk” och att döma utifrån yta och utan egentlig vetskap om människors egentliga omständigheter. Och de barn som får med sig den kunskapen att inte döma människor, de är mer än väl rustade för att förutsättningslöst kunna möta människor och livets alla omständigheter med ett gott hjärta!
Och det var faktiskt så att jag nånstans där i 8- 10 årsåldern då och då, intuitivt började känna att det fanns nån eller något som var angelägen att nå mig med en slags tröst… Och den osynliga närvaron liksom sa mig, att den alltid skulle vara med mig. Vilket verkligen skulle komma att visa sig, så många, många gånger under mitt liv…
Det här gjorde skillnad i min tillvaro och jag växte tidigt in i en “lillgammalhet” som för mig var naturlig, men som säkert utifrån sett ibland var både skrattretande och kanske lite rörande. Men hur som helst, så blev jag smärtsamt medveten om att människor hade olika status och anseende och behandlades olika. Det väckte känslor i mig, både ilska och ledsnad, och ju äldre jag blev och ju mer jag såg och själv fick uppleva av det här, kunde jag känna en växande, nästan rebellisk vrede och upprördhet över att det fick gå till på det sättet.
Jag mådde illa över att människor trots gott förstånd och eget välmående tog sig friheten att sänka och förminska andra, av dem utvalda människor som redan innan många av dem, hade det svårt nog. Medan vissa mer välbeställda, “fina” människor behandlades med stor respekt och aktning, det hade jag svårt att acceptera. Och jag vet att jag kände obehag, så liten jag var… när jag ibland såg de här översittar – människorna så präktiga…gå till kyrkan, eftersom jag tyckte att de inte alltid levde som de lärde och jag tyckte det var att vara falsk.
Nu vill jag också i rättvisans namn tillägga, att det förstås fanns mer eller mindre goda och ädla människor och av alla sorter där jag växte upp. Och att min barndoms samhälle också befolkades av en del mycket snälla och fina personer som hade den goda egenskapen att INTE göra skillnad på “folk och folk”, och de människorna minns jag med stor kärlek och tacksamhet! Ljus över deras redan förut ljusa minne!
Men ur den här erfarenheten tror jag att jag grundlade min starka sociala patos och mitt känsla för solidaritet och rättvisa, och det blev en värdering som jag alltid har vårdat och varit stolt över, för den kan i kombination med mod och civilkurage göra skillnad !
Man ska vara stolt, men aldrig självgod, över sig själv och sitt liv så länge man kan säga att man gjort sitt bästa efter de redskap man DÅ hade att förfoga över, det tycker jag!
Den här bilden är från 2012 och en tid då jag fick förmånen att jobba som diakonassistent inom Svenska kyrkan i ett underbart sammanhang där jag verkligen kunde använda min sociala patos bland olika människor, tack för den tiden säger jag bara, den lärde mig så mycket !
Jag avskyr underdånighet och att göra skillnad “på folk och folk” och jag stärker och lyfter med glädje en utsatt marginaliserad människa, MEN jag putsar inga kronor på de självgoda!
