Jag är en ganska impulsiv och känslostyrd person och det… är som mycket annat både bra och dåligt. Närheten till mina känslor är till stor glädje för mig och den gör mig ofta modig och orädd i relationer med andra människor. Därför är jag sällan rädd för att ingripa i olika situationer eller för att gå fram till någon och ge lite beröm eller stöd, för jag tycker om att göra någon glad.
Men att vara impulsiv kan ibland innebära att känslan går för fort fram och tar täten före tanken, och det händer, det ska jag inte sticka under stolen med, att jag då missar själva målet och famlar i luften….och det kan bli både pinsamt och skrattretande… Men förvånansvärt många gånger har min väl tränade intuitionsmuskel visat mig rätt och varit bra och vägvisande i olika situationer.
Jag har alltid varit intresserad av psykologi och relationer och när jag ser på mig själv utifrån, vilket jag inte sällan gör, ganska kritiskt, så inser jag vilket fett studieobjekt jag är i de sammanhangen, haha…! Men det är riktigt bra och nyttigt att ibland betrakta sina beteenden och sina reaktioner för man gör ofta nya landvinningar i sig själv och hittar sånt, som man brukar säga, att man “inte hade en aaaning om…” Fast man EGENTLIGEN vet utmärkt väl att det här har jag i mig – det härbärgerar jag, på gott och ont!
I dag var jag med om en liten incident utanför en vårdcentral när jag i den mördande värmen såg en yngre man med stor möda och påtagligt blek ta sig in i sin bil och liksom segna ner i sätet. Jag såg där jag satt bredvid i min bil att han verkligen inte såg ut att må bra och jag kunde höra genom bilrutan hur han ojade sig och böjde sig framåt. Då gick larmet direkt till den gamla vård – och – omsorgs -människan i mig, och en tanke om eventuell akut sjukdom fick mig att försiktigt knacka på hans bilruta och fråga hur han mådde och om han behövde hjälp. Jag vet ju att även unga människor kan bli sjuka av värme och för lite vätska och att vem som helst faktiskt kan få bröstsmärtor av t.ex en infarkt.
Mannen svarade kort och lite besvärat att han hade ryggskott, jag sa då att jag förstod läget och drog mig genast tillbaka. Utan en antydan till ett tack vände han sen bort sig och tog inte utan viss svårighet upp sin mobiltelefon. Jag blev lättad, men också lite snopen över att han inte mer satte värde på en annan människas omtanke, blev helt enkelt lite ledsen och kände mig dum och av alls ingen orsak, egentligen.
Den här reaktionen känner jag, tyvärr, väl igen hos mig själv och jag vet att den kommer från en barnslig och djupt rotad känsla av att känna mig avvisad när jag menar väl och vill hjälpa till, och den är helt klart ego -producerad och grundad i barndomen i en dysfunktionell relation till mina föräldrar. Jag vet ju i mitt huvud att det är till mig själv jag först ska gå när den här reaktionen kommer i mig. Det är MIN reaktion jag ska jobba med och mot, och FÖRSTÅ den hela vägen och helst påverka den i en positiv, produktiv riktning! Inte jobba med någon annans för den saken ligger UTANFÖR mitt ansvarsområde!
För jag kan ju bara omarbeta mina egna beteendemönster, tankar och känslor genom att verkligen erkänna dem, betrakta dem och se vad de egentligen står för! Och en annan människas reaktioner har ju egentligen inget med mig att göra, för de definierar nämligen inte mig på något sätt mig som människa…!
Och för varje gång, jag mot egentligen bättre vetande, möter repetitiva reaktioner och mönster hos mig själv, så blir jag påmind om hur svårt det är att lära “gamla hundar sitta” …. MEN det går, det går alldeles utmärkt, jag vet det! OM man bara når förståelse för vilka vinster man GÖR om man ibland hoppar ur de gamla snedgångna skor som vissa konserverade, icke fungerande automatiska reaktioner är!
Och så brukar jag nästan alltid, när jag inte nått ända fram med min lilla filantropiska “hjälpambulans” och när jag så där lite scoutpräktigt vil hjälpa eller “rädda” någon, ändå landa i att jag är HUNDRA på att alla goda tankar och välvilliga avsikter ändå vid rätt tillfälle ALLTID hittar rätt!
Vi befinner oss bara inte alltid på samma medvetandenivå och ser då bara inte vitsen med varandras goda avsikter.
