Jag tycker om att ge mig ut på promenader, gärna långa, för då tänker jag så bra och får ro i själen. Jag gillade att gå i skogen redan som barn och tyckte då som nu, att vädret var okej hur det än såg ut faktiskt, men bäst tyckte jag om vintern och om det vita rena, härliga snölandskapet. Och där jag växte upp var det riktiga snörika vintrar.
Och jag tror att det är bra och nyttigt att utsätta sig för alla typer av väder och att vara ute hur det än ser ut runt knuten. Precis likadant tror jag det är med livet självt : Man behöver gå igenom både glädje och sorg, svårigheter och prövningar för att växa, stärkas, ibland härdas och lära sig en mängd olika saker. Och livets dagar MÅSTE få sätta sina spår! Inte mycket kan vara mer naturligt än det.
Jag blir faktiskt glad när jag möter människor som så uppenbart har låtit de genomlevda dagarna få lämna sina spår och avtryck, och som är mogna och modiga nog att våga vara öppna med sina sår och sprickorna i fasaden! De har fattat galoppen tänker jag då.
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt som heter “Romanska bågar”, och den här strofen i den älskar jag:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Livet är ju ett arbete, inte sällan ett hårt sånt, och ansträngningarna, de olika klasserna i livets (livens..) skola är nog just vad Tranströmer symboliskt menar med “valven” tänker jag…
Vi MÅSTE ta oss igenom våra stålbad, bestiga tillvarons höga berg och ibland också klara det som kanske syns fullständigt oöverkomligt! Men vårt MÄNNISKOVÄRDE står över och är oberoende av de dikeskörningar och felval, sår och skador som livet ger, visst är den vissheten barmhärtig!
Det kallar jag för en Gudomlig nåd och en ovärderlig gåva som vi aldrig ska sluta att påminna varandra eller oss själva om!
Det GÅR upp och ner det härliga, färgrika livet – självklart gör det det! Därför blir jag alltid lite misstänksam när jag hör en del människor som nästan alltid och ganska vanemässigt säger att “allt är bra, fint eller till och med kanon.”
Kanske vill de på det sättet besvärja motigheter och framstå som den som klarar allt, som inget biter på och den som inget kan stoppa heller hindra. Jag tror inte att den attityden är bra i alla lägen och särskilt inte när det egentligen kanske inte ÄR så “lugnt eller okej” alls.
Det är för mig lite av ett förnekande av verkligheten och inte bra för varken kropp eller själ! Men för den skull menar jag naturligtvis inte att var och en inte har rätten till integritet, utan själva måste få välja vem de vill anförtro sig till. Det jag vill belysa är vår påverkan av idealbilder och människosyn och hur man ser på det.
Det är numera inte ovanligt att människor berättar om både skilsmässor, förluster och andra svåra livshändelser (som naturligtvis måste få påverka oss) som om det per omgående vore nåt man lämnar bakom sig och glömmer, “bara så där”…. Kanske vill man kunna lägga till det till sitt “duktighets -cv” och fortsätta vara lika perfekt, “stark” och osårbar som man tror att man förväntas vara och som man tror att alla andra också vill vara…
Men det kan lätt bli fel i längden för man måste ju få vara MÄNNISKA, och tillåter man sig inte det, så larmar oundvikligen själen och ger kroppen jobbet att sända ut sina smärtsignaler, och DÅ… då är det klokt att lyssna!
På det här fotot är jag 43 år och har precis flyttat till Kalmar och gjort en stor omställning i mitt liv och gift om mig. Och jag hade då på olika sätt och inte utan prövningar, som så många andra, tagit mig fram genom en del valv i livet…
Och hade jag inte låtit det här sätta sina spår, hade jag ibland inte brutit ihop och gråtit en mindre sjö av tårar, och låtit sorgen över en oundviklig skilsmässa skölja genom mig, så hade jag troligtvis inte varit den mer harmoniska upplaga av mig själv som jag varit de senaste 25 åren.
Ser man det i ett längre perspektivet kan “osårbarhetsidealet” också bli förödande för våra barn och barnbarn som ska växa upp i en samhällskultur där det största föraktet är förakt för “svaghet”…!
Och därför är nog bland det bästa de kan få med sig ut i livet insikten om att en människa måste få vara BÅDE svag och stark för att kunna ta sig igenom “valv efter valv” av liv och utveckling. Och att ingen behöver skämmas för sina tillkortakommanden eller genomgångna svårigheter. Utan i stället vara stolt över sina ärr och livsringar som varje gång… är en fantastisk möjlighet till utbildning på bred front!
Jag är stolt att vara jag, en o märkvärdig överlevare med lite mycket erfarenhet?♥️