TONÅRENS KLARSYN INFÖR LIVETS ÄNDLIGHET TYCKS OFTA GÅ I REPRIS I MOGEN ÅLDER OCH BLI EN HJÄLP INFÖR DEN ALLRA SISTA STORA NYORIENTERINGEN I LIVET

Ett äldre nu modifierat inlägg, skrivet av mig Ann Danell, och faktiskt ett av mina favoritämnen som tar det där sköna helhetsgreppet på tillvaron och ger mig ett ganska klargörande perspektiv på tidens gång.

Jag minns så väldigt väl hur livets kärva villkor och tankarna på döden- ändligheten och insikten om att det roliga, glada färgrika livet en gång tar slut drabbade mig på allvar i förpuberteten, för det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Se den dagen har jag onekligen burit på en skörhet och ett existentiellt vemod som ibland har plågat mig. Men som också har stärkt min ödmjukhet inför “de dar vi har” och kan glädjas åt. Ett svårmod som lyckligtvis för det mesta, kan besegras av den glada och lättsamma Ann som jag också alltid har varit.

Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en bra och tacksam inspirationskälla i mitt skrivande, och jag är så tacksam för det. Och det har faktiskt också varit en tillgång i mitt jobb där jag lättare kunnat förstå andra människor med liknande tankar som ibland har påverkat deras liv och hälsa och bidragit till oro på ålderdomen.

Livet går oavsett allt annat av uråldrig vana fram i faser och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp, då var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har då de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden hos mig, men jag har alltid känt att de finns där stand by för att poppa upp igen och jag har aldrig värjt mig för dem.

Och med åren kommer ofta den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå…

Det är en kärv realitet och något som är bra och jag vill påstå att det är bra att förhålla sig till när man hushållar med sina livsdagar.

Jag stannar nu oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomen och tonåren ställer sig ibland tätt intill mig och blåser som en påminnelse försiktigt sin varma andedräkt mot min kind, och det kan kännas som en lätt viskning och det blir varmt och härligt i bröstet.

Och eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter “först in- sist ut” – principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en imponerande mängd välbevarade känslor och minnen från det djupaste av en själv. Och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen, till och med den lilla 5 -åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.

Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen, retroaktivt få återuppleva både dofter smak – och musikminnen. Och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att hålla i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller förnimma känslan av hur det var att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade. Och det handlar också mycket om gamla starka stämningar som man då kan utan några problem kan gå rakt in i igen, och det kan för mig kännas som att återse en gammal fin vän från det förgångna som i tidlösheten inte åldrats alls!

Men för mig är tveklöst musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik och då blir jag inte sällan väldigt berörd och nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt. Och senast härom dagen slog en älskad låt kopplad till min första riktiga starka förälskelse undan benen på mig med kraften av en nostalgikick som jag sällan känt förut, och det var bara så ljuvligt!

Jag tror att tonårstidens för många av oss, ganska turbulenta känslovärld, och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar inte utan anledning går i repris i min ålder. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför det som om man får leva, då kan bli den sista stora mentala nyorienteringarna i tillvaron.

Genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring “var, hur och varför”, de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in…på nytt. Den tanken tilltalar mig verkligen!

Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig  men… också befriande fnissig och lite skönt “ansvarslös”- igen och det med årens rätt tycker jag! Det är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser. Och ju äldre man får gåvan att bli desto mer angeläget blir det här oundvikliga jobbet.

I bland möter man människor som inte riktigt verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär typiska tonårskläder men som nästan lite trotsigt och väldigt tydligt, där emot talar och beter sig som  just den kronologiska upplagan av sig själv. Det här har jag upplevt i mitt jobb med äldre och mest bland kvinnor, och det har verkligen berört mig när jag känt att de så mycket längtat efter att vara unga och mer sorglösa igen, som då – en gång för länge sen…

De här människorna verkar inte riktigt bekväma med sig själva och inte med sin ålder, inte med tillvaron heller och en del som jag mött i äldrevården hade en del sömnproblem och återkommande ångest. Då tänker jag att den idealiseringen av ungdomstiden kan bli som ett skydd mot “här och nu” när gamla trygga identiteter och roller som vi spelat inte längre är aktuella och som en självmedicinering genom att regrediera till en tid då man mådde som bäst och var harmonisk och säker i livet. Och jag har verkligen full respekt och förståelse för den verklighetsflykten.

Jag tror att det är så de flesta av oss fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och som mest funktionella eller kanske lyckligast helt enkelt, och det är alls inte konstigt, som jag ser det.

Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården, (jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen.) Och den här insikten i mig kunde ibland till lugn och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa dem att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller känslominnen från barndomen. För de välbekanta energierna kunde då lättare hämtas upp och fylla tomma, sorgliga hålrum av självkänsla och identitet  hos dem med senil oro och demens.

Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn  och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre och det har nog sin absoluta mening tror jag.
För PRECIS så vis är den kraft som är andevärldens signum.