Kära lilla mamma där ovan regnbågen!
I dag är det 90 år sen du föddes på övervåningen i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred. Mormor berättade en gång för mig att du skrek mycket och ofta var missnöjd och ledsen den första tiden i ditt liv och ingen visste egentligen varför, och jag tänker, att bara du inte hade ont någonstans.
Men det här var kanske bara ett litet sorgligt intro. till det liv du så sorgligt senare skulle få.
Så många tankar och känslor knackar på i mig i dag på din födelsedag och det blir trångt och faktiskt lite stökigt där inne, för de vill alla ha ljuset på sig och har så mycket att säga.
Kära mamma när du gått bort och vi röjde ur din lägenhet hittade jag en del gamla saker och bland dem några gamla födelsedagskort
som jag gjorde i skolan som barn och jag kunde riktigt känna, när jag såg dem hur mina små ivriga barnahänder jobbade med det då, hur mycket jag ville göra dig glad, och det var så rörande att se hur du sparat dem i en liten låda. De var gulnade av tidens gång och jag tyckte de doftade barndom och barnakärlek.
Och jag kände att det nog alls inget betyder att vi i den här världen dör och skiljs från varandra, vi har ändå alla genomlevda dagar och all den upplevda tiden tillsammans kvar inom oss sparade som fullständigt odödliga energiminnen …! En svindlande känsla av att tiden inte finns, att den är en illusion… Och att vi alltid, vad som än händer är tillsammans, ( vilket många diktare genom historien har siat om) fast på ett annat sätt, genom energier och genom kärlekens alla uttryck och de spår och avtryck som vi på olika sätt lämnat i varandra.
Jag vet inte alls om du kommer att kunna ta emot det jag nu vill säga dig mamma i dag på din dag men jag hoppas och tror att det ska gå bra, utan både telefon eller post hihi… för jag tror att det ändå är möjligt att ibland lyckas med det omöjliga… när det gäller det där viktiga som vi verkligen vill få sagt.
Tack till dig mamma, för din härliga drastiska humor, för din inlevelse med människor och djur och natur! Tack för din känslighet ( som jag ärvt..) och din beundransvärda förmåga att klara svårigheter! Du tog dig tillsammans med mig, igenom ett helvete och klarade det med livet i behåll, men du fick sår för djupa för att kunna läkas. Du och dina anhöriga fick betala ett pris för det, men genom det känner jag att jag fick lära mig mycket om livet och människorna, och för den kunskapen är jag ändå tacksam! Och du är mig förlåten för det jsg behövde av dig, men inte fick.
Tack mamma för att du in i det allra sista, i din bräckliga svaga så sjuka kropp, som du misshandlade med din destruktiva självförbrännande livsstil, ändå och trots det, i ditt oroliga hjärta härbärgerade så många omtankar och varm kärlek till din omvärld, det var storartat, och på många sätt var du storartad! Din själ var in i det sista så ljus och stark, men väldigt rädd och söndrad.
Tack mest av allt, för att du med ditt sätt att vara lärde mig att våga visa svaghet och sårbarhet! Och för att du med ditt exempel visade att det är mänskligt att göra fel och misslyckas, vara ledsen arg och förtvivlad och ofullkomlig, men ändå inte tappa förmågan till kärlek och medkänslor till sina medvarelser.
Tack mamma för allt du var, för det du egentligen ville, men inte orkade eller kunde vara, och för att du genom ditt liv lärde mig att våga vara en hel människa!
Tills vi ses igen: min kärlek och kramar till dig!
Din dotter Ann
