Min ständiga nyfikenhet på det mäktiga, lugnande flödet från det andliga världsperspektivet och på det utomjordiska och filosofin kring det, är inte bara ett intresse för mig utan en livsstil – ett sätt att leva och överleva och jag varken KAN eller VILL navigera genom tillvaron utan den andliga kompassen.
Det började tidigt och så långt mitt minne kan sträcka sig bakåt vet jag att det kändes som om jag saknade något väsentligt i mitt liv. Som ett hål, en tomhet, i mig där det ofta sved och brände och tycktes sakna näring. Och det här tomrummet det liksom ekade, mer eller mindre av som en brist på något jag inte hade namnet på och det var en märklig, väldigt stark och ofta ganska obehaglig känsla att bära på som barn.
Den kunde slå till när som helst, när solen stod högt över barndomens roliga lekar, i skolbänken eller när jag skulle sova. Men det märkliga var att mitt i alltihop och i den oroliga tomheten efter “något” kunde jag förnimma en igenkännande energi och en längtan “bort och hem” och den växte sig allt större i mig och blev till en tröst när jag som mest behövde den.
Men från början var känslan mera ren sorg och övergivenhet och precis lika namnlös och diffus var den! Så småningom började jag fånga upp energier på olika ställen, kände av olika stämningar, sög upp dem i min kropp och tog med mig dem hem. Och de satt i ett par dagar och gjorde ont eller var ibland, men mer sällan också sköna och spännande, beroende på hur och var de uppstått och hade sin källa, det lärde jag mig så småningom. Men i mitt ofta så ängsliga barnahjärta kändes det här från första början så starkt och överväldigande och väldigt främmande och påträngande för jag kunde inte värja mig, hade inget som helst skydd…
Barn är ofta väldigt ensamma i de här upplevelserna, dels för att det handlar om energier som naturligt finns där från början, troligen som en litet “restbagage” från den utomjordiska “avreseorten”. Och det här kan förstås bli som en kulturchock då när vi ännu inte hunnit utsättas för intellektuell påverkan och inte är jordade, tror att alla andra känner samma sak. Just därför kanske inte alltid barnet berättar för vuxna för att inte vara besvärlig eller konstig, och särskilt inte om man är otrygg och har en skadad relation till sina föräldrar, eller om en förälder redan förut har det svårt, för då vill man inte lägga extra sten på en redan tung börda. Sånt är särskilt känsliga barn bra på att läsa av och förhålla sig till och bortser då ofta så sorgligt från sina egna behov som i uppväxten är livsavgörande.
Själv sa jag bara till min mamma att det kändes obehagligt på olika platser och med olika människor som vi besökte, men fick inget direkt gehör för mina känslor. Och jag tror att hon lite rädd och bekymrad över min känslighet och hur det skulle bli med den i livet, så hon försökte nog bortse en del från det för hon hade redan tillräckligt med bekymmer framför sig varje dag. Men när jag sen blev vuxen pratade vi mycket och ofta om det här, och det visade sig, inte helt oväntat…att mamma på gott och ont burit på precis samma filterlösa inkännande på gott och ont sen hon var barn.
Något annat som i tidig i vuxen ålder kom till mig osökt faktiskt, var en stark övertygelse om att se helheten i allt och en förvånande klarhet om att utan alla dess beståndsdelar går så mycket kunskap och balans förlorad! Jag hade då, sent 70 -tal aldrig varken hört talas om eller läst om den HOLISTISKA LIVSSYNEN. men hur viktig den är blev då glasklart för mig.
Det här gjorde att jag började se på det mesta utifrån det perspektivet och jag såg förvånande ofta var det tankesättet brast och vad det kunde få för konsekvenser. Inte vet jag varför jag fick den här insikten, men följden blev att jag sökte efter, längtade efter och började sträva efter helheten i relationer, i mitt vårdjobb och i naturen och i allt faktiskt. Och jag blev allt mer känslig för det tomrum som jag direkt kände in när helheten fattades.
Och det motiverade mig att på olika sätt börja jobba för att få andra att se betydelsen av det här. Särskilt i omsorgen om äldre och sjuka, genom upplysning och utbildning och under en tid faktiskt med ett eget producerat föreläsningsmaterial.
Och det var konstigt nog som om de här tankarna uppsökte mig och inte tvärtom, och det gav mig som ett jobb att utföra. Jag brann för det här från första början för det kändes så angeläget, så viktigt, så rätt…! Och det var en mycket rolig och fin tid i mitt yrkesliv.
Men som ung kändes det ibland som om det här uppdraget vilade ganska tungt på mina då ganska starka axlar, och jag hade ingen aning om vem som var min “uppdragsgivare…” Och jag tror att många kan känna igen det här, att vi av livet självt “från högre ort” får våra jobb, våra uppdrag att verkställa inom olika specialområden, och jag tror att vi inte alltid är medvetna om det men jobbar på i rätt riktning ändå. Det här är så hedersamt och en sån vacker tanke tycker jag. För vi har alla definitivt, för att använda ett lite slitet uttryck, vår “pusselbit” att bidra med.
Min andliga utvecklingsresa och den del som jag har att tillryggalägga i det här livet, har som för andra bitvis gått genom svårforcerade landskap och på ganska krokiga vägar. Ibland har jag rest som genom steniga ökentorra landskap där tillvarons förutsättningar har synts mig små och magra, till och med hopplösa att hitta, och det mesta av försök att hitta trygghet och problemlösning har just då gått ur mina händer.
Och tidvis har det handlat om det som tillhör livets icke förhandlingsbara villkor och att “bestiga berg” av hinder och om att med hårt, tufft arbete och STENHÅRD tankekraft övervinna missmod och rädslor. Och tänk… det HAR LYCKATS jag har KLARAT DET så många välsignade gånger! Mega -tacksam är jag för det!
Jag har lagt märke till att de största stegen framåt i min personliga- andliga utveckling och de största kunskapserövringarna har jag nästan regelmässigt gjort under större livsförändringar, som vid min skilsmässan och under min utbrändhetsperiod, och under uppväxten, då jag varit som mest uppgiven och omgiven av svåra problem.
Möjligen kan det bero på att problem riktar den stora mentala sökaren mot hjälp och lösningar mer än vad man själv blir medveten om. Och framför allt, att svårigheter och emotionella lidanden aktualiserar gammalt skräp och att symboliskt, locken på de gamla soptunnorna med gammalt mentalt avfall då öppnar sig själva, börjar lukta illa och så pedagogiskt pockar på uppmärksamhet för att det här dags för TÖMNING, GENOMGÅNG, ANALYS och KLARSYN! För när det är fullt så ÄR det fullt… och då kan man rimligen inte trycka in mer av det mest svårtuggade som livet tilldelar oss!
Och att man då passar på att agera och särskilt om man själv “lagt handen på plogen” och bett om undsättning och öppnar upp sig mot universums alla suveräna hjälpteam som kommer till vår räddning på så OLIKA sätt, och vid den absolut rätta tidpunkten när vår inre jordmån är som mest mottaglig för rening, insikt och nysådd…
Det gäller att gilla läget hur det än ser ut och fast man som jag ibland, “Gud förbjude” får en obetvinglig längtan “bort” till det som jag nog alltid anat varit mer “hem” än vår jordiska boning hur vacker och fantastisk den än är.
Och jag är glad och tacksam för den etapp av min andliga färd som hittills tagit mig från tonåren sökande – genom hopp och förtvivlan – och fram till att “komma hem” – och som att på nytt möta en kär gammal vän…!
