Vi söker hela tiden, mer eller mindre medvetet, efter det mänskliga i varandra och den urinstinkten är djupt rotad i oss för det handlar förstås i botten om ren överlevnad och jakten på det goda!

Jag tänker på på hur himla befriande det är att få vara människa med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och tillkortakommanden för oss alla…! Men visst är det också så, och det bör man komma ihåg, att den mänskliga rollen alltid måste spelas på den scen där friheten alltid måste ta sitt ansvar…! 

Man måste få göra fel, tänka tokigt, ha rätten till sin egen vrede och inom rimliga gränser få bli arg, men alltid akta sina medvarelser. Och så behöver man förstås hålla i gång sina känslomuskler så de inte blir förslappade. För det är olyckligt med små och förtvinande känslor och jag tror att det kan bli så om man av olika orsaker inte använder sig av det känsloregister som de allra flesta av oss har tillgång till. 

Men man ska också känna till att det ibland ligger medfödda sjukdomar eller personlighetsdrag bakom en oförmåga att förhålla sig till – och att förstå och uttrycka känslor.

Och i alla dessa ständiga möten oss människor emellan så har vi förstås ett behov av att veta vilka vi står “öga mot öga” med, om någon är “ond eller god” och om man kan lita på den personen. Därför läser vi med olika förmågor av varandra och gör våra scanningar där vi letar efter det “mänskliga i varje människa”. Precis som vi också gör när vi  till exempel ser en film och vill identifiera hjälten eller “the bad guy.” Det handlar i verkliga livet helt enkelt om överlevnad och om att i det väsentliga ha koll på läget, och det här är en instinkt som har sin mening och av en anledning är djupt rotad i människan.

Men hur våra bedömningar än faller ut så händer det att vi då och då retar upp oss ordentligt på någon annans agerande eller inte förstår den personens åsikter eller livsval.
Och på samma sätt passerar VÅRA egenheter och sätt att vara genom det sociala filtret hos våra medmänniskor. Det är inget konstigt med det för vi är inga änglar och vi kan inte, eller vill kanske inte alltid… förstå varandras tankar och känslor eller sätt att leva och vara. För vi är alla INDIVIDER inom individualismens hela spektrum för skillnader och olikheter, och det är ju precis som det ska vara tycker jag.

Men det är så viktigt och faktiskt nödvändig att kunna leva sig in i andras idéer och föreställningar, för det är ju det som stärker vår mänskliga ådra och driver vår sociala – och känslomässiga utveckling framåt! Och förlorar vi vår empati och vår medkänsla för andra så riskerar vi att förvandlas till emotionella – och sociala invalider, och det vore inte roligt… för världen har en ständig efterfrågan på  motsatsen – på de varma inlevelsefulla och kärleksfulla människorna!

Men för att kunna förstå de människor som vi INTE förstår, så måste vi tror jag, börja med att underkasta oss lärdomen om VAD det är som de människorna INTE förstår… Och också nå förståelsen för vad de faktiskt FÖRSTÅR, utifrån SIN begreppsvärld och sina tankar och känslor…! Och den egna VILJAN måste föregå förståelse och insikter, om man vill nå dem på djupet och varaktigt få behålla dem. 

Och här ställer jag mig själv frågan om jag själv alltid är beredd att göra det jobbet för att nå de insikterna…? Det uppriktiga svaret blir : Ganska ofta men inte tillräckligt ofta, och jag jobbar medvetet på den bristen… 

Så slutsatsen blir den, att det fina med människans möjligheter och fria val, är det att faktiskt kunna få vara lite “crazy” i varierande grad och försöka lära sig av varandra och av våra misstag. Och så tålmodigt fortsätta sträva efter att behålla det mänskliga i sin människa! Och hela tiden jobba på att hålla sig för god för och ta avstånd ifrån alla former av hat och illvilja! För det är vår tid på den här jorden alldeles för kort- och för dyrbar för!