I dag tänker jag lite kvasifilosofiskt att det mesta i livet som kräver en viss styrning av oss, det görs för det mesta bäst om det sker så nära som möjligt, och jag tror inte på fjärrstyrningar eller att bara uppehålla sig i “farstun” när det gäller att nå det outforskade i oss människor…!
Och för att ta ett helt enkelt och vardagligt exempel: Hur lätt skulle det vara att äta ett kokt ägg med en riktigt lång sked och på avstånd…? Ja, det är ett lite knasigt exempel, jag vet… men jag tycker ändå att det säger en del, för det frukostägget skulle bli marigt att få i sig och man skulle nog missa en del smått och gott på djupet…för det är inte med grovmotorik och oprecisa rörelser som man får ett bra och mer subtilt resultat. För man måste kunna agera på nära håll och vara i direktkontakt med det man “jobbar med”, så enkelt är det!
Och den principen gäller också, och i synnerhet, när det gäller att lära känna sig själv och vad det gäller all personlig utveckling på riktigt tycker jag.
Man måste först förstå hur allt hänger ihop, sen våga och vara beredd på att lägga energi på att lära mer om sig själv och hela sitt, vad jag brukar kalla “humanpaket”. Och till det målet finns inga som helst genvägar! Ju längre tid som förflutit sen en människa besökt sitt “Själv” och de angränsande landskapen, desto mer igenvuxet och svårframkomligt blir det då förutsägbart att ta sig fram… Och det händer nog också att någon faktiskt aldrig under en hel livstid haft modet eller motivationen att försöka göra ens en liten visit eller varit där väldigt sällan…
Men “det är aldrig försent”gäller fram till vårt sista andetag! Och med verktygen MEDVETENHET, MOTIVATION och MOD kan vi alltid nå de verktyg som kan röja och rensa våra vägar fram till framkomlighet och klarsyn i vår utveckling som människor!
Men man får kalkylera med en i bland riktigt tuff resa. Och det måste bära framåt genom höga snår och taggiga tistlar och över höga jobbiga berg och genom nyväckta minnen, och kanske gammal, aktualiserad sorg. Det blir nästan aldrig en alltigenom behaglig färd och man kan ibland undra varför “väglaget” är så dåligt och jobbigt…
Men ju mer man under färdens gång ser och förstår av saker ur sitt liv, desto lättare tar man sig då fram…! Men det kan göra riktigt ont, och dumheter och tillkortakommanden man gjort, kan när man ser dem i backspegeln med oavvänd blick, ibland bli riktigt plågsamma. Men ju djupare man når in i de inre rummen och ju närmare man kommer sig själv, desto tydligare avtecknar sig samband och orsaker och konsekvenserna i alla… sina tydliga nyanser.
Och det är då man ska komma i håg att det är det som är att vara MÄNNISKA och som jag tror, meningen med det hela! Att fel och misstag när de passerar genom förståelsens silduk blir till lärdomar. Och att vi alla, i ett högre syfte, är på väg mot den fullkomlighet som sannolikt per definition, alls inte är densamma som den vi ser och strävar efter i vårt jordiska varande…
Och det är precis där och då… och öga mot öga med sig själv, sårbar med hjärtat i handen man kan se sitt nu och sitt förflutna, och då som en självkännedom kan börja växa och segla iväg mot en bra personlig och andlig utveckling.! Och genom det kan vi också bäst rusta oss inför den morgondag och den framtid som vi aldrig kan vara säkra på att vi får, men som vi aldrig ska sluta hoppas på!
