Jag vill börja med att säga att jag alltid har haft ett starkt sanningskrav på mig själv och de upplevelser som jag haft i mina drömmar, där jag numera direkt, kan känna när de har mediala eller har andliga inslag, till dem skulle jag aldrig vare sig lägga till eller dra i från något. Då skulle jag helt enkelt inte kunna leva med mig själv. Jag känner att jag vill understryka det för eventuella läsare, att jag återger det jag upplevt och fått till mig – punkt slut. Det vill jag ha sagt för jag kan också förstå om en del människor som läser såna här återgivningar finner dem främmande och konstiga och svåra att tro eller ta på allvar.
Det har under åren visat sig att en “klardröm” som speglar den sfär där efterlivet finns, enligt min tro inte nödvändigtvis behöver vara vare sig detaljerad eller händelserik för att kunna leverera sitt egentliga syfte. Ibland är själva stämningen och framför allt, koncentrationen av ett emotionellt budskap, alldeles tillräckligt, och framstår då med all önskvärd tydlighet i sitt tilltal.
Men inte sällan kan ändå ett eller flera inslag vara minst sagt dunkla och svårtydda, och lämnar då STORA frågetecken efter sig… men numera ser jag då på dem som att ett frågetecken och det till synes, då oförklarade, också i sig är en kunskap men ännu inte helt avtäckt eller fattbar.
Och jag tänker nu berätta om en sån nattlig dröm för er.
Det var en natt som vilken annan för mig och jag hade somnat skönt och alldeles för sent som nästan alltid, efter en helt vanlig dag. Den första och inledande scenen i den här drömmen var jag tillbaka vid den sjö i mitt gamla samhälle där jag tillbringade så många lyckliga, roliga härliga och typiska Målilla- heta sommardagar i min barndom och som tonåring, och här hade jag varit så många gånger med mina egna barn och badat.
HESJÖN heter den lilla insjön som för min syn för alltid kommer att ligga som en blåskimrande ovärderlig juvel av klart och friskt vatten omgiven av en härlig, gammal doftande barrskog. Där lärde jag mig simma och tog många märken och här tog mina små älsklingar sina första simtag. Den här platsen är en av dem från barndomen där marken och allt det andra är heligt för mig och fyllt av så många känsloladdade minnen.
Det var så intressant att drömmen inleddes med att jag plötsligt, och som om jag var helt vaken och mer skärpt i min sinnen än vanligt, stod där alldeles ensam på en av de så igenkännbara små stenhällarna och bara undrade hur i all världen jag hade hamnat där, och framför allt varför…
Men andevärlden jobbar genomtänkt och vet nog att vi lugnas och lättare kan nås om den visar att den vet och känner våra liv och vår historia och var vi har våra tryggaste minnesplatser. Och använder det verkligen selektivt för det gör att vi då förstås öppnar dörren till vår minnesbank och då nås associationerna lättare och det underlättar vår andeförståelse och avläsningen av det mediala symbolspråket.
I nästa ögonblick kom i drömmen en kvinna emot mig och jag kunde känna utstrålningen av hennes vänliga aura redan innan var framme hos mig ansikte mot ansikte. Hon log så hjärtligt och då kunde jag direkt se att det var en person från min “gamla” tid i Målilla, en mycket fin granne och körsångarkamrat som alldeles för tidigt lämnade den här världen. Hon såg rent lycklig och ändå gladare än hon när hon levde.
Jag blev oerhört glad och varm i hjärtat över att få möta denna människa igen, men också lite rädd för jag visste ju, att hon var död sen många år tillbaka. Och när jag får ett sånt här omvälvande möte med någon som gått in i andevärlden så uppstår i början för mig något av en “lojalitetskonflikt,” då jag lite förvirrat liksom inte vet hur jag ska förhålla mig till detta faktum: En bortgången människa står framför mig och ser ut att själv inte veta att hon inte längre lever. Tror jag och tänker… ur vårt jordiska snäva perspektiv som ju förstås inte längre gäller kommunikationen med dem som inträtt i de högre sfärerna..
Men den världsliga “detaljen” som i ett andemöte alls inte har nån relevans, har flera gånger visat sig vara helt onödig att bekymra sig över för den andliga, mediala interaktionen står förstås över allt sånt….
Efter att jag fått en fantastisk kram som var så fylld av kärlek och helt elektrifierande och då jag själv kände att jag gav tillbaka ett fullständigt oreserverat kärleksflöde, sa Lillian, som min granne hette, till mig lite hemlighetsfullt : “Du undrar förstås varför vi träffas här…” hon pekade sen på himlen ovanför oss där jag till min stora förundran kunde se ett stort märkligt ljussken….Och innan jag hann få nån som helst förklaring var Lillian plötsligt helt borta…
Och här vill jag belysa att det för mig alltid är bekräftande och ett säkert ID- en verifiering, på att det är ett verkligt möte med en människa, ett djur eller annan andevarelse som inte längre lever, om jag i en beröring eller ett tilltal får känna just den här överjordiskt starka genomträngande kärleken som är så högintensiv och mycket särskild och som skapar ett gränslöst utbyte av kärlek och värme – underbar helt enkelt!
I nästa scen befinner jag mig på en för mig okänd mindre grusväg det är skymning och framför mig delar sig vägen. Jag känner mig väldigt ensam, och helt utlämnad på en främmande plats. Då dras min blick till en farkost som tydligt syns på himlen den ser ut som den vanligaste bilden av en ufo -farkost med blinkande ljus och som roterar men står stilla i luften. En vänlig kvinnoröst börjar prata med mig som med en mikrofon och jag uppfattar att hon försöker dirigera mig på något sätt. När hon talar så fick jag hela tiden starka positiva rysningar av rent välbehag runt hela mitt hårfäste och det var så ofattbart och underligt alltihop!
Jag blir stående och förstår fortfarande ingenting och märker då att jag plötsligt har en metallstav, som är cirka 20 centimeter i min högra hand och har ingen som helst aning om hur den hamnat där…Kvinnan fortsätter tala med mig ganska länge men jag kunde inte uppfatta vad hon sa.
Till slut ropade jag tillbaka: ” Vad gör jag det här för? “För mänskligheten” blev det kryptiska mycket märkliga svaret…
Där tonade hela sceneriet bort och drömmen var slut. Det ska sägas att jag dittills aldrig hade intresserat mig för berättelser om utomjordiska kontakter och hade svårt att tro på att de var verkliga.
Kanske var det just därför som den här kontakten och upplevelsen blev inledningen på andra möten med speciella varelser som sökt upp mig i drömmar och uppträtt på olika sätt och haft budskap till mig, och ibland skrämt mig en del genom sina främmande utseenden och sätt att vara och se ut.
Och jag kan säga att jag efter de upplevelserna inte längre betvivlar eller förnekar att utomjordiska existenser och liv i olika utvecklingsstadier och i flera avseenden förmodligen mer utvecklade än vi, faktiskt besöker vår jord och tar kontakt av olika orsaker…
Men jag har fortfarande inte fått klarhet i den här underliga upplevelsen och många frågetecken lämnade den efter sig…!
