Jag har länge tänkt på det för mig konstiga att så många människor så uppenbart och paradoxalt verkar ha fastnat i ett mönster där det tycks vara lättare att uttrycka en negativ replik, tänka en kritisk tanke eller att “hellre FÄLLA än fria” någon som felat eller kommit i kläm i livet…! Istället för att låta tanken och hjärtat förekomma talet och vara generös och oreserverad med uppskattning, stöttning och beröm till andra…
Visst jag kan förstå att man kan vara “blyg” och lite generad inför att visa uppskattning i ett direkt möte, fast jag själv lyckligtvis aldrig känt det så. Men jag köper faktiskt ändå inte fullt ut det argumentet, för vill man bara så går det också bra att skicka ett mejl, skriva ett kort eller brev, för det når också fram och gör sin positiva verkan.
Vi har väl de flesta av oss nån eller kanske fler, gamla surdegar, oupplösta knutar eller osagda ord eller ett FÖRLÅT som står där i våra gamla innersta förråd och som kanske länge väntat på att få träda in och göra tjänst till förmån för klarhet och försoning. Eller en del ännu inte uttryckt uppskattning eller tacksamhet, som av kanske bara social slapphet och lättja, ännu inte nått sina tilltänkta mottagare.
Kanske tror vi alltför ofta så självbedrägligt att ” det gör jag en annan gång”, skjuter det framför oss och aningslöst vilar i tron att “sen” är en alldeles självklar möjlighet och den tid som vi i vårt mänskliga högmod tänker att vi förstås faktiskt kommer att få och äga -“sen”….!
Men oberoende av det, som i någon mening ändå är förståeligt hos oss, så undrar jag fortfarande varför det för vissa kan vara så lätt och obehindrat att hellre jobba med “illvilje -görenhet än välgörenhet på olika sätt…? Ja, man kan förstås ana att det har väldigt mycket, nog uteslutande faktiskt, att göra med vem du är och hur ditt liv och din historia ser ut och ytterst hur du faktiskt valt att hantera det…
Och jag är nära nog tvärsäker på att de förbittrade människorna och de som sorgligt nog inte lyckats ta sig ur träsket för enögda och”själv- blinda,” nog är klart överrepresenterade bland de som har svårt eller omöjligt att kunna ge en komplimang, visa uppskattning eller uttrycka ett förlåt. Men jag tror också att samma människor väldigt ofta också tampas med problemet att inte kunna tycka om sig själva, och har långt till själv- kärlek och en balanserad självbild. Och med en förståelse för det erbjuds vi att lättare själva förstå acceptera och acceptera den här bristen i en människa eller i oss själva…
Själv är jag en person som de flesta andra med många brister och en del mänskliga svagheter som jag jobbar på. Men min gåva genom skrivarlusten hjälper mig och gör mig förunderligt medveten om det viktiga om “här – och nu -och inte sen,” när det gäller att vara generös med att visa uppskattning och beröm. Och jag har skrivit en del brev genom åren och haft samtal som utmynnat i underbara klargöranden, förlåt och försonande, och min förkänsla har alltid varit: GÖR DET NU, SÄG DET NU, I MORGON KAN DET VARA FÖRSENT, SKJUT INTE UPP DET…!
Och jag känner i hela min kropp att det här är så viktigt för oss människor att tala och tala ut med varandra, släppa prestige, skuld och lösa upp ömsesidiga blockeringar! Och med det hjälpa varandra att revidera en gemensam historia och bidra till hälsa, och varaktig ro och frid i våra hjärtan…!
Det här också, och det ska man komma ihåg, varje gång EN AKT AV SJÄLVMEDKÄNSLA OCH EN VÖRDNAD FÖR SIG SJÄLV!
Så jag säger bara: Gör det, tveka inte och våga göra praktik av dina tankar om uppskattning om någons upprättelse eller ett förlåt…! För varje gång du gör det skrivs det med guldskrift i ditt livs – CV och du firar triumfer som medmänniska!
