Själavandringen och reinkarnationen blev den existentiella pusselbit som jag sökt efter sen jag var i övre tonåren och svaret på så många frågor jag burit på länge.
Den förklarade det odemokratiska, orättvisa lidandet, där uppenbart snälla, osjälviska, godhjärtade människor blir sjuka, plågas under lidanden och inte sällan får lämna livet för tidigt, och innan de de till synes har fullgjort sitt livsverk.
Medan ondsinta egoister och riktiga proffs- skitstövlar, våldsverkare och mördare, många av dem får leva länge, flera av dem riktigt länge. Vem är förresten den som inte har tänkt på det här och upprört kastat ut sitt rop efter den Gudomliga rättvisan i det….?
Men med själavandringen, som är ett sånt vackert ord och begrepp, infann sig äntligen den logiken, och den konsekventa andliga princip som jag saknat. Man kan helt enkelt inte leva bara ett liv….den tanken hade jag redan innan varit och nosat på, och hittat i andra religioner. Men jag hade dittills inte hittat nåt stöd för det i kristendomen. Annat än vissa, mer vaga teorier på gränsen till möjliga mytbildningar, om att reinkarnationstanken som en realitet, skulle ha blivit struken/ borttagen ur bibeltexten vid ett kyrkomöte tidigt i kristendomens historia.
Jag är av naturen en sökare och tycker om att ha många lite filosofiska frågetecken resta runt mig, och jag har förstått att man måste lära sig att leva med det att vissa frågor inte låter sig besvaras och förblir obesvarade, och då tror jag att det finns goda skäl för att det är på det viset.
Men att vi alla är inskrivna i den skola där vi måste leva flera, och säkert många liv och att vi befinner oss på olika nivåer och går i olika klasser i den här läroanstalten, det är jag alldeles klar över och tvivlar inte alls.
För själavandringens logik firar verkligen triumfer när man förstår att alla människor får sin del av både glädje, framgångar och lycka, och att ingen av oss slipper undan motsatser som sorg, prövningar och lidanden. Och det man inte lärt sig i ett liv det får man i läxa att inhämta kunskapen av i nästa. Och misslyckas man då på nytt så blir det förstås omläxa till man fattat och förstått det som var nödvändigt att lära sig, för att kunna växa vidare som människa.
När man sen en gång står där inför det eviga och har tagit sin examen efter fullgjord resa, så tror jag att vi blir väldigt medvetna om att det är kärleken som är den egentliga meningen, själva syftet och slutmålet i våra liv. Den kärlek mellan allt levande som vi ska träna på under våra inkarnationer för att vi ska kunna sammansmälta med den eviga källan, den högsta kärlekskraften, och uppgå i Alltet, som jag har förstått, består av bara ren kärlek och godhet.
Och jag tänker att fram till dess, och medan vi får fortsätta våra studier här i jordeliven så kan man ju försöka öva sig på att själv vara så mycket kärlek man kan. Genom att vara snäll och hygglig, osjälvisk och hjälpsam så långt man förmår, och liksom “smälta ihop” med andra genom goda tankar och avsikter.
Sen tror jag att det är viktigt att försöka vara så trogen sitt sanna jag som man kan, och följa sitt hjärta och inte kompromissa med andra för att anpassa sig. För det sanna jaget- våra själar, har hos var och en av oss, sitt unika DNA och i den bor vår individuella utvecklingspotential.
Och visst är det väl en vacker tanke att vårt sanna jag reser i själens boning som en tålmodig resenär fram mot det slutliga målet…!
