Det brukar inte vara räkmackedagarna vi saknar och längtar efter då när livet krisar, när vi blir sjuka eller bara säckar ihop i största allmänhet och inte orkar mer.
Nej det är då, den så kallade grå vardagen med all sin trygga förutsägbarhet kan bli så efterlängtad. Kanske just för att våra rutiner i vardagslunken, det återkommande, kan ses lite som en symbolisk bild av livets naturligt, åtråvärda beständighet. Och det var den känslan jag hade när jag för ett par år sen fick en kraftig infektion och var på sjukhus några ganska dramatiska dagar. I en sån situation blir allt det man just då inte kan göra och som annars, kan vara både tråkigt och jobbigt, ganska glorifierat, för det är just då utom räckhåll och låter sig inte göras.

Själv älskar jag den grå vardagslunken för att jag tycker om en viss förutsägbarhet i tillvaron. Jag gillar när det blir repetition av det jag känner igen och är van vid, fast jag för övrigt är mer av en ganska oorganiserad “kaosmänniska”, än en ordningsperson, och just därför behöver jag den här tryggheten. Jag behöver det mönstret för det jordar mig, och på det sättet får jag också en hel del energi över till annat som jag tycker om att sysselsätta mig med,
Det är de dagarna som i sin komposition är motsatsen till de ibland ganska överskattade “guldkant – och – räkmackedagarna”som min tacksamhet till livet föds igen och igen, varje ny välsignad dag som man får slå upp sina ögon och se ut över tillvaron och får presenten av att känna sig frisk och stark. Och om det är nåt som åren fört med sig i klartext för mig så är det faktiskt en del ödmjukhet inför det som inte längre kan tas som självklarheter i livet. Man blir med åren lite stelare i kroppen och knoppen, men blir i gengäld mjukare i nacken och får allt lättare att buga sig djupt och med ödmjukhet inför livet och sin älskade vardagslunk.…
Så många vist inrättade faktorer i tillvaron jobbar ihop, ibland i var sin ände men förutsätter varandra. Och kan man känna in både det ena och det andra och aktar sig för att bli bortskämd, så genererar kontrasterna i livet så mycket fruktbärande tacksamhet!
Så jag tänker, att utan den grå, ganska underskattade vardagslunken skulle den ibland guldkantade helgen inte vara den ros i en potatisåkern som den ofta är…!