Jag skulle vilja upprätta alla stackars utnyttjade, urkramade, “bra -att-ha – ibland -människor” som tidigt fick/ tog den rollen..!

De utkristalliserar sig tidigt och redan i småskolan de rollfördelningar som många av oss, mer eller mindre nöjda antar och ofta fortsätter att spela. Och det är alltid några som från början, när det sociala spelet på de större mötesplatserna börjar, som av oklara anledningar, orättvist får en lägre status och får acceptera rollen som “den- som – är- bra att- ha”  i olika lägen beroende på användbarhet.

Det kan från början handla om allt från tonårens typiska: “kan- du – hålla – min- väska”- tjänst till att “hålla vakt när vi andra smygröker”, eller att fungera som praktisk hjälp med sånt som andra skrupelfria kamrater inte klarar av, inte är så duktiga på, eller helt enkelt inte själva vågar göra eller riskera.

I såna lägen tycks “bra -att – ha – personerna” nästan oumbärliga, snudd på populära faktiskt. Men den uppskattningen är typiskt nog tillfällig… det ligger i sakens natur. Och den räcker bara så länge de här okomplicerade, tjänstvilliga hjälpkompisarna utför sitt uppdrag och gör det lättare för sina uppdragsgivare, som  ofta är allt annat än snälla eller hjälpsamma tillbaka.

För när det sen blir tal om fest, och roligheter då är inte de här “oavlönade” hjälparbetarna längre intressanta eller önskade och minst av allt är de välkomna. Om de inte… just kan användas eller utnyttjas på något sätt som gagnar de andra eller kan underlätta i något avseende,  för de passar av nån anledning inte in i sammanhanget…? Och tänk vad många som under alla tider har blivit väldigt ledsna och sårade för det och ibland sen kanske behållit den utanförskaps – känslan hela livet…

Alldeles för många människor fortsätter att fungera som “bra -att- ha – ibland – människor” och gör ett permanent okejande av att acceptera det att alltid få spela andra fiolen. Och som inte blir insläppta i gemenskaper eller vänkretsar på riktigt, utan blir fortsatt utnyttjade för sin praktiska användbarhet och blir så småningom som gamla urkramade disktrasor. Och jag har sett det här på många arbetsplatser och i olika vänkretsar i mitt liv, och blivit lika upprörd varje gång!

Och medan de har ägnat en betydande del av sin egen tid till att hoppa in och hjälpa till, stötta upp, trösta och ge livsråd åt sina “vänner,” som efter fullgjord hjälpinsats kanske bara vänt dem ryggen, har deras egna liv och drömmar inte sällan fått stryka på foten och så sorgligt farit dem förbi…. 

Men varför fortsätter man då att spela den här  så otacksamma rollen och varför säger man inte STOPP och lägger ner den här verksamheten… för alla har väl eget ansvar…? Eller kan man bara skylla på andra, som samvetslöst utnyttjar den snällheten hos den som alltid ställer upp, och som finner sig i att vara osynlig och fortsätter att vara den som blir bortvald i något avseende…?

Jag tror att man ofta fortsätter att låta sig utnyttjas för att man tror att det inte finns nåt alternativ eller för att man inte har nåt val. För man blir i längden hjärntvättad och dum av att låta sig hunsas av egoistiska manipulerande människor. Och är man då ensam, sårbar och stukad och har väldigt få, av vad jag brukar kalla “ringar av trygghet och kärlek” omkring sig, så kan man lätt förminska sig själv, nöja sig med det här och helt enkelt okeja det i princip hur länge som helst.

Och vad gäller ansvar, så har man ett oavvisligt sånt både mot sig själv och andra! Så därför kan man alltid om man äger en god vilja, faktiskt hjälpa andra människor som utnyttjas och osynliggörs av sin omgivning, genom att protestera och praktisera civilkurage när någon inte själv orkar ta sig ur en roll som “bra -att – ha -ibland -människa”!

Jag kan ibland tycka att vi genom att vi så ofta hänvisar till det egna ansvaret och “du -måste – själv – sätta – ner – foten – kulturen av bekvämlighetsskäl, och kanske att det ibland undandrar oss det medmänskliga ansvar som vi ändå har, och som mer borde vara det humana adelsmärke det faktiskt är.

Vi får inte glömma bort att alla inte är lika starka och trygga, och behöver lite hjälp och stöd för att kunna ta sig ur nåt oönskat för att våga förändra och löpa linan ut.

Och jag vill verkligen med det här inlägget upprätta alla dem som blir utnyttjade och som missbrukas som hjälp av andra för att de är bra att ha, men som ändå inte får tillträde till sina uppdragsgivares vänskap och eller deras “fina” salonger!

Känn ert värde, stig ur den här samarit-verksamheten och acceptera inte längre att alltid bara vara den som ställer upp för självupptagna människor, utan att få den uppskattning och respekt du förtjänar! Börja se dina egna behov och lyssna till dina önskningar i livet, och be själv om den hjälp som du ibland själv behöver och våga kräva ömsesidig respekt, för det är du värd!