En gång bakåt i tiden läste jag, mer av en tillfällighet, att känslan av tillhörighet med allt det andra levande ökar när man blir mer andligt utvecklad. Jag reflekterade över det och tyckte det lät vackert, men kanske lite för religiöst övertydligt, och hade inte helt lätt att förstå det hela som en realitet möjlig att nå för oss alla.
Nu ganska många år senare är jag genom egna erfarenheter helt och fast övertygad om den här saken. För ju mer tanken om att allt som lever och andas hör samman i en enda omätbart stor kropp, och att vi på ett övergripande plan delar samma livgivande energisystem, förankras i en, desto mer öppnas vi nog upp för en ny dimension som läggs till och ihop med den andra. Den som vi ofta kallar “den rätta,” och som vi har lättare att okritiskt bekänna som den enda verkliga och för våra ögon synbara.
Det som hände för mig var att jag gradvis fick en ännu större medkänsla och ett ökat inkännande med alla djur och den natur som jag redan förut älskade så mycket. Och numera så är för mig, helt utan alla som helst överdrifter, typ varje sten, träd, blomma eller djur besjälade. Och jag känner sån varm kärlek för alla dessa mina medvarelser att jag bara vill ta dem i min famn och skydda dem från kyla, hunger och från människans alla tanklösa övergrepp. Och från den vidriga girighet där djur och natur så ofta berövas naturliga förutsättningar för hälsa och välmående, och inte sällan får betala med sina liv för att människan ska få sin egoistiska vilja fram.
Jag känner verkligen att jag hör ihop med allt det andra levande, och tänker att många av våra klassiska barnboksförfattare och många diktare under vår historia har haft den här insikten om den besjälade naturen och djuren, och skapat bilder, berättelser och dikter, som verkligen vittnar om den här så fantastiska sanningen…!
Kanske kan det här förklaras med att man genom att inlemma de andliga tankarna och principerna i sitt medvetande och i sitt hjärta, blir liksom länkad med allt det andra i den stora skapelsen, och att det är då det börjar hända saker inom en, och för mig blev då så småningom skogens ljud och djurens och hela naturens röster så mycket tydligare…!
Och tänk att de fåglar, kajorna, som varje sen kväll samlas i dungen utanför vårt sovrumsfönster och grupperar sig taktiskt i träden inför nattens vila, för att hålla värmen i kylan, kunde förr ofta irritera mig när de skränade och lät så högljutt, de stör mig inte alls längre, inte det minsta…! Det må låta storvulet, men jag välkomnar deras röster varje kväll och jag blir trygg när jag hör dem och känner en trygghet i att de finns och att vi hör samman i det största hela.
Jag bekymrar mig nu mer och oftare, för om skogens djur har mat och far illa och blir ännu mer ledsen och förtvivlad än förut då jag vet att de far illa.
En lång väg har jag kvar att vandra på min väg mot en bred och nydanande andlig utveckling och det här är ett steg på den här vägen, men jag känner att jag har så mycket kvar att lära och framför allt förstå…!
Och stor är min tacksamhet för att jag och alla andra, ges den här möjligheten att få växa och utvecklas i en fantastisk samhörighet med alla våra medlevare!
