Det är så roligt att märka att jag fått fler läsare till min blogg… stor tacksamhet för det! Därför kör jag här en repris av ett inlägg som är en mindre katalog över mig och mitt liv hittills. Och ni ska veta att det faktiskt är lite som ett genombrott och något av en seger över min långvariga, motvilja att se mig själv på foto… Så dumt egentligen, för jag har ju hela tiden gått omkring och sett ut som jag gör och bjudit på det… HAHA – kan jag äntligen säga i dag!
Det blir ett antal foton – en riktig överdos av självbeskådan, men jag gör det för att liksom se över och kolla in en del av mina gamla årsringar och olika tidpunkter i min historia. Och jag gör det lite terapeutiskt för min egen del, och kanske kan det för en och annan läsare få ett allmängiltigt värde, det hoppas jag på…
Som för så många andra har mitt hittills 65-åriga liv varit en, på många sätt, svindlande resa under minst sagt varierande väderlek… Och vägen har varit välsignat beströdd med både rosor och törnen, precis som den ska vara. Prövningar och utmaningar har inte fattats mig och ibland har de synts mig oöverstigliga och jag har varit förtvivlad, men med god hjälp av en i grunden, råstark vilja och min kärlek till livet, djuren, människor och naturen, har det ändå alltid löst sig på något sätt. Och jag har nästan alltid haft nytta av det bästa arvet från min mamma: Självironi och humor, ett ganska bra förstånd och glädjen i att hjälpa andra. Och med stigande ålder, en viss mognad och en hel del, som jag tror, andlig/ själslig utveckling. har jag märkt att jag fått så mycket lättare att lära av andra och av livet självt. Tacksamhet för det!
Året är 1954, och jag upplever mitt livs allra första sommar. Här sitter jag i min vagn hos mormor i det hus där min älskade gammelmormor Cecilia också bodde. Jag ser ganska nöjd ut, kanske lite trött… Enligt mamma var jag tidigt intresserad av att kommunicera och “uppträda” och började prata tidigt och kanske hade jag redan då ett visst uttrycksbehov hihi…
Den här gamla fina verandan som syns i bakgrunden där jag sitter i vagnen från den kan jag fortfarande minnas hur det doftade av gammalt fönsterkitt och torr flagnad målarfärg. Jag minns en gammal fin spegel och alla detaljer i det här lilla utrymmet och hur kyligt det alltid var där, utom på sommaren och varma vårdagar då vänliga solstrålar landade mot inglasningen och värmde upp. Och framför allt kan jag ännu känna den stämning som jag kände just där, för den var lite annorlunda än i övriga huset.
När jag ser de här suddiga 50 -talskorten känner jag lite sorg och men också glädjen som jag kände som en liten 3 – åring vid det här tillfället. Vi är på besök i farmors stora fina hus i Vetlanda och jag har min älskade vovve Centhy med mig och jag cyklar förtjust omkring med henne i min lilla cykelkorg. Tålmodigt sitter hon kvar, snäll och som den min bästa lekkamrat hon var i många år. Farmor var tystlåten, oerhört pedantisk och lite distanserad, nästan mystisk tyckte jag redan då. Jag var lite rädd för henne för hon var mig på något sätt främmande och motsatsen till min mammas glada, känslosamma, bullriga varma släkt.
Hon hade stora mörka bruna ögon, det grå håret var prydligt uppsatt i en knut, hon var lika oklanderligt ren och välstruken som allt annat i hennes hus och hennes blick förblev alltid, som jag tydligt kommer ihåg, lite frånvarande och väldigt sällan skrattade hon.
Det var kanske inte så konstigt eftersom min farfar dog hastigt redan i 40 -årsåldern och farmor då blev änka med fem barn. Jag kunde förnimma den sorgen överallt där i vart enda rum, och förstås var det den som också låg bakom stackars farmors behov av kontroll och ordning, och nog orsaken till att glädjen aldrig riktigt nådde hennes ögon.
Typiskt nog har jag som liten och med mitt uttrycksbehov varit och kluddrat och skrivit namnen på de som finns på korten, tyckte det skulle vara ordentligt och redigt …hihi
Åren gick och nu har det blivit 1974. Jag har bara 19 år gammal blivit mamma och bildat familj med Krister som var nio år äldre än jag. På bilden ser ni vår lilla förstfödda solstråle Johanna i mammas famn. Jag hade precis börjat jobba i vården, kände mig duktig och behövd och var för första gången ganska trygg och harmonisk. Och jag hade i flera år längtat efter att så fort som möjligt bli vuxen, komma hemifrån och bygga det stabila, ordentliga familjeliv som jag själv hade saknat. Ser på fotot och tänker: Kan, det bli mer 70- tal än så här…?
25 år gammal, vuxen på ytan, ambitiös i allt jag gör, ställer stora krav på mig själv och vill vara till lags. Men under den pseudoidentiteten finns den lilla sårade otrygga flickan som mest av allt bara vill bli älskad, sedd och bekräftad. Och jag gjorde allt för att hjälpa andra för att fylla det tomrummet.
Vi har fått vårt andra barn, Tobias som alltid var mammas pojke, jag var överlycklig och en snäll och tålmodig mamma och min man Krister var en jättefin pappa. Men jag var alltid rädd att något skulle hända mina barn och överbeskyddade dem en hel del och det var inte bra. Jag älskade mitt jobb och lade min själ i det. Utbildade mig till undersköterska samtidigt som Krister utbildade sig till sjuksköterska.
Vi var båda duktiga och omtyckta i våra yrken och vi jobbade på samma arbetsplats. Men redan här hade vi glidit i från varandra och jag blev mer och mer olycklig. Saker hände som sårade mig djupt men vi uthärdade många år tillsammans till fram till 1993 då skilsmässan var ett absolut faktum.
På bilden ovan är jag 37 år ledsen och ganska omskakad och mitt i min första livskris som vuxen. Men under den här mörka tiden börjar jag få ett stort och oemotståndligt behov av att börja skriva igen och under en längre sjukskrivning skriver jag av mig, plockar fram en massa skräp i mig, ser, accepterar och förstår både då och nu, och börjar läkas – äntligen! Min mammas alkoholmissbruk börjar påverka hennes hälsa och hon har kraftiga humörsvängningar som blir svåra också för omgivningen. Det tar min energi och jag blir orolig men jag får hela tiden ny av mitt skrivande och av att ha mina barn omkring mig, vi fick ju lyckligtvis under de sista åren tillsammans också vår älskade minsting Petter, som blev en “sladdis”. Jag blir erbjuden att var med i en lyrikantologi och jag börjar få texter till mig med oförklarlig inspiration och jag förundras och är så glad och tacksam.
Livet följer sin plan och efter en skön tid som ensam och nyskild kommer jag oväntat i kontakt med en intressant och snäll man från en helt annan bakgrund än min. Efter ett långt liv i Målilla, 40 år, så gifter jag om mig säger upp mitt jobb och Jan och jag flyttar ihop i Kalmar i en underbar bostad. Minstingen har jag förstås med mig och de andra har flyttat ut och är så glada i min Jan och över min förändring.
Jag har fyllt 40 och känner mig stark, glad och lycklig, och under den här tiden får min själ flera breda, tydliga årsringar av allt det ljus, den kärlek och den trygghet som livet med Jan innebär. Jag får ett bra jobb och får möjligheten att börja ha en del utbildning och kurser i vårdutveckling, en fantastisk tid på flera plan! Hela tiden fortsätter jag skriva kåserier och krönikor och en hel del annat som blir publicerat då och då. Och läser jag om eller hör talas om någon som mår dåligt eller känner sig ensam så får jag ett obetvingligt behov att skriva några rader ta kontakt för att kanske kunna ge lite tröst och liksom kunna ge tillbaka lite till livet för att jag själv fått det bra.
Ett sådant agerande väcker inte alltid positiva reaktioner på hemmaplan, det kan bli för “konstigt” och magstarkt för vissa … men jag stod över det för jag hade goda avsikter och jag kunde faktiskt ibland hjälpa och stötta genom att bara lyssna och finnas där… och den omtanken blev uppskattad, och jag kände att det lite var min uppgift…!
Man får helt enkelt strunta i den där typen av social kontroll och ta det för vad det är, och det har jag fortsatt med, för jag vill vara jag och leva efter mina värderingar och inte någon annans!
46 år gammal och på topp skulle jag vilja påstå. Frisk och stark fortfarande och med en större säkerhet både privat och i mitt yrke än aldrig förut. Utvecklas i möten med Jans gamla vänner, människor som är så annorlunda än jag och komna från helt andra omständigheter. Och jag växer hela tiden och min självbild ljusnar och stärks genom dagliga fina samtal med Jan och hans fina vänlighet ,och jag utmanas i det att vi är så olika personligheter.
Får glädjen att lära känna Jans barn och hans gamla fina mamma som blev 98 år. Jag är i nu någon mån en annan person. Men inte bara genom allt det nya utan främst för att jag nu, genom att ha blivit trygg i livet, äntligen kunnat bli den jag aldrig innan vågat vara, nämligen mitt sanna jag…!
Här nedan en bild från 2012 då jag var 58 år och igen händer det oväntade saker…. När jag ska börja söka nytt jobb efter en utbrändhet så landar jag oväntat, två månader efter min mammas död i ett fantastiskt arbete och bland härliga människor i ett jobb som diakonassistent i Svenska kyrkan…! Och dessutom i det samhälle där mina föräldrar bodde när jag föddes och de två första åren av mitt liv… Och jag är säker på att mamma från sin himmel hade ett finger med i spelet för att det blev så…! Diakonijobbet passade mig som handen i handsken, jag fick hjälpa och stötta andra och ge tröst till de ensamma och sörjande och fick uppleva så mycket glädje, gemenskap och meningsfullt arbete, och fick ta så mycket hedersamt ansvar.
Tyvärr varade det här jobbet bara under något år, men den tiden påverkade mig en del och
jag fick lära mig så mycket som jag inte förut visste om det fantastiska osjälviska, sociala arbete som kyrkan gör! Stor tacksamhet för den tiden och för den ljusa årsringen den här tiden gav mig!
Nu är jag här och nu, och jag fyllde 65 i maj månad, och blev ofattbart pensionär. Och jag hoppas ödmjukt att jag får hänga med framöver också, för jag har mycket kvar som jag vill göra och som jag vill skriva om. Och jag vill fortsätta göra det som jag alltid, från första början älskat och känt att jag på något sätt är ämnad att göra: Hjälpa, stödja och bekräfta människor och djur, och min innersta önskan är att jag ska få göra det och fortsätta älska mig fram genom livet ända fram till slutet…!
Mitt hjärtas tack till er som läser och kommenterar min blogg och mina inlägg, och som inte tröttnar på mig! Det är för er jag skriver!
Tack för intressant läsning!
Jag tror att det är bra att skriva ner sitt liv. Då ser man hur mycket man gått igenom. Och det kan också hjälpa den som läser, i dennes liv.
Önskar dig en skön söndag!