Man skulle antagligen, varje dag kunna “jobba” heltid med att läsa om alla till synes överjordiskt begåvade människor på den alltid så heta “perfektionsmarknaden – inriktning- typ – det mesta”…
Bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra… för att det ska vara sant. Och så jobbar de beundransvärt maximalt, med framgång och i medvind, och genom en massa motgångar – bara så där, och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls hade hänt faktiskt…. Och inte sällan nämner de så där i förbifarten, och till synes obekymrat, att de precis separerat. Som de bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande…
Och ibland längtar jag faktiskt efter att igen dimpa ner i barndomen ( och jag skriver det här med ett leende, och med risk för att tyckas vara en ledsam och oförbätterlig bakåtsträvare) och som en feelgood-kontrast titta på typ gamla ” På luffen” från 60 -talets tv, där Lasse Holmqvist gick runt på den gamla svenska landsbygden för att hitta gamla, världsfrånvända , smutsiga och rynkiga original som var så bortom, alla både dåtida som nutida framgångskoncept, men som förbluffande ofta var så superintressanta, “operfekta”och bara så totalt genuina och oförstörda. För jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke normativa outsiders som bidrar till den där sköna balansen mellan oss.. Och som påminner oss om att man kan leva på väldigt många olika sätt, se ut olika sätt, inte alltid vara “skitsnygg! Våga avvika från det “normala” och ändå ha ett bra och meningsfullt liv. Och hallå där mänskligheten… det finns faktiskt nåt som heter “inre skönhet” i människor! Och det kan vara väldigt sympatiskt med såna som lyckats behålla sin värdighet. och som ser meningen med livet utan att ha anslutit sig den så högt värderade vinna- eller -typ – dö -kulturen…
Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk men det är precis min avsikt faktiskt, för man undrar ju i sitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen tar vägen bland människor i dag…? Finns det egentligen längre nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från de flesta relationer även om de av olika skäl är oundvikliga, eller för de emotioner som naturligt uppstår i oss står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar?
Och ett stort VARFÖR reser jag inför det att det nästan är lite mysko och apart att inte vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan är, eller helst vill vara och sätter högt i livet: Att vara TÄVLINGSMÄNNISKA! Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner eller ännu mindre kan omfamna livets alla verkliga sidor och nyanser för att vi måste alltid måste vara på väg framåt i hög speed och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt…?
För mig känns det som man i dag alltför ofta förväntas vara så osårbar och måste visa det igen och igen som i en ständigt pågående tävling med själva tillvaron. Och att den som vågar vara en förlorare och är nöjd med, lite riskerar att bli sedd som den som förlorat sitt överlevnadsvärde och är en feg jäkel. Jag gillar inte den elitistiska mentaliteten för den gör oss i längden inte det minsta starkare i någon mening, bara mer nervösa, stressade och mer egoistiska.
Men var och en, måste ändå få leva och vara som den vill och gilla läget också ta konsekvenserna, så är det bara.
Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag inte hamnar i slutstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt…
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!
