Just nu behöver många av oss TRÖST för att i någon mån kunna väga upp den aktuella bilden av en minst sagt orolig verklighet och för att kunna se randen av ett HOPP för en positiv utveckling och ett stopp på smittan, sjukdom och dödsfall i världen. Och jag tycker att TRÖST, överhuvudtaget, som hjälp är orättvist underskattat i vår samhällskultur.
Vilket ju är ganska förutsägbart eftersom det härskande idealet för många ju är att vara stark, osårbar och i alla lägen oberoende av andras hjälp. Och då blir ett öppet, visat behov av tröst lätt en svaghetsmarkör. Och jag vill värna om och upprätta tröstandet emellan oss, eftersom det kan inge HOPP i en förtvivlad människa och göra stor skillnad!
Och en del av trösten i KRISER är att de, som jag ser det, nog alltid far genom världen och genom människor med ett SYFTE och har något viktigt att lära oss! De är en bärare av kunskap och utveckling. Och det är onekligen upp till OSS – till mänskligheten att ta emot och tugga i oss en väsentlig lärdom, eller välja att välja bort och spotta ut… Och resultatet av ett sånt val får alltid konsekvenser för oss.
Den andra är att en trogen granne som alltid ligger FRAMFÖR KRISEN är NYORIENTERINGEN! Som innebär att något annat och absolut NYTT tar vid när något omfattande och svårt äntligen är över då när krisarbetet värkt sig fram genom världen och människor!
För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebearbetning. Jag blev så glad för redan i tonår var jag, rent filosofiskt intresserad av ämnet.
Viss kunskap som man tillägnar sig i livet stannar kvar på djupet och får med tiden ett större värde.
Så blev det för mig efter en föreläsning av teologen och terapeuten Per-Gustaf Eriksson, där han talade om viktiga förhållningssätt till människor i kris och sorg.
Han hade arbetat mycket med döende barn och deras krisreaktioner och gjort stora landvinningar med kunskaper . Två uttalanden fick en särskild betydelse för mig så väl privat, som i mitt arbete. Det första var:
” Tar inte du tag i krisen så tar krisen alltid tag i dig”.
Det andra var:
“Ta ALDRIG hoppet från en människa i något sammanhang”.
Jag har många gånger haft nytta av den kunskapen i mötet med personer som på olika sätt drabbats av sorg och förlust,inte bara i yrket, utan också privat.
Att bli gammal innebär inte sällan en del förluster, som att t.ex mista delar av syn och hörsel, eller en kroppsdel.
Och vid demenssjukdomar upplever många säkert att de i sin förvirring och personlighetsförändring, förlorat sig själva. Då är det bra att kunna känna igen och förstå en krisreaktion.
Ganska ofta befinner sig också de anhöriga i kris och behöver bli förstådda och bemötta utifrån det.
Givetvis ska varje människa som exempelvis har en svår och obotlig sjukdom ha rätten till klara besked
om sin prognos. Men inom varje människa finns nog ändå, oavsett hur den prognosen ser ut, ett litet frö till ett hopp om att ” under kan ske” och en tro på att kanske ändå bli frisk.
Genom att vara den som inte tar hoppet ifrån någon kan man få det lilla fröet av förhoppning att gro och växa!
Och genom ett enda, och förfluget ord kan det hoppet tas från en människa, det ska man ha alldeles klart för sig!
Och det finns så många människor också i vår vardag, i våra liv, som behöver känna hopp och tillförsikt inför svåra och tillsynes hopplösa livssituationer. Ett vänligt ord, en stund av uppmärksamhet och uppmuntran kan tända hoppet hos en medmänniska och bana väg till både bot och bättring.
Jag har alltid fascinerats av drömmar, hur allt tycks vara möjligt i det jag som jag brukar kalla “nattens föreställning”.Och jag vill citera förordet till Strindbergs “Ett drömspel” där han säger:
“Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt”.
Jag tror att det inom varje människa finns ett rum där det “omöjliga” KAN bli möjligt! Och jag vill tro att vi genom att vara just hoppfulla, till oss själva och till varandra och våra liv, kan göra skillnad också i det som verkar omöjligt och ohjälpligt. Genom en tro på att “allt är möjligt och sannolikt” kan vi ibland nå in till det rum där under KAN ske!
Och så bör vi komma i håg att ALDRIG ta hoppet från en människa…
Därför är det bra om vi nu kan hjälpas åt att hålla hoppet vid liv i varandra, för det kan göra stor skillnad i dessa dagar!
Hej Ann! ? vi tänker väldigt lika om allt detta. Dina ord är verkligen fulla av hoppingivande och en mjukhet som går rakt in i mitt hjärta och säkert i många andras. Jag hoppas också att världen känner detta hopp mer och mer. Att vi likt ett halsband bygger ihop detta hopp, som innehåller ingredienser, som tex tro, tillit och kärlek men sist, inte minst ; tålamod. Kram från christina månsson
Tack för du läst och för din vänliga uppskattning Christina! Tycker så mycket om dina ord om hoppet och kärleken liknelsen med ett halsband! Så roligt med kontakter oss likasinnade emellan! Stor kram och välkommen igen och läs min blogg!