Hallå där alla åldersföraktare…sluta förminska ålder och mognad! Har du tur och får leva blir du själv gammal, och dit går det undan det kan jag lova…!!

En välkänd, med rätta framgångsrik mycket erfaren musiker, blev nyligen intervjuad i TV av en mindre begåvad reporter. Artisten hade, efter ett mindre uppehåll släppt en skiva och skulle än en gång ut och turnera. Reportern som inte var av den finkänsliga typen, drog sig inte för att fråga om den glada musikern i 70-års åldern inte hade några planer på “dra sig tillbaka…  och hur länge han kunde tänkas hålla på, och om den här skivan möjligen var den sista…? “

 Av fullt förståeliga skäl blev artisten något irriterad och gradvis…synbart helt enkelt förbannad. Och när intervjun äntligen började nå ett befriande slut hade hans blick antagit en färgskiftning som påminde lite om mogen avokad… och han såg på goda grunder inte längre lika stolt och glad ut. “Skäms på dig din okänsliga slyngel!” tänkte jag om reporten och blängde ilsket mot TV-rutan.

 Till och med den som tror att världshistorien började med hans eller hennes generation, BORDE kunna imponeras och känna respekt för en musiker med det musikaliska CV som det var fråga om i det här fallet tycker jag! 

Vi har väl aldrig förut haft så många ungdomliga, aktiva, friska och multifunktionella äldre som nu i vårt samhälle, men samtidigt frodas, som en paradox, det åldersförakt som visar sig både här och där i våra liv. Och det känns banne mig som om man i allt fler sammanhang måste be om lov, eller ursäkta sig för att man utgår från att man så länge man VILL faktiskt KAN vara med… 

Den ÄR förstås ingen lättsmält kombination den där utbredda glorifieringen av ungdom och skönhet, den perfekta kroppen, och den SANNING som säger att kroppen, så länge den är vid liv, faktiskt MÅSTE åldras och förändras och vi med den. Den sanningen går ju liksom inte ihop med hyllandet av ungdomskulten, det blir en svår, för att inte säga omöjlig kombination för väldigt många människor. Och det här visar sig minsann både här och där med ALL önskvärd tydlighet.

Och MOT den uppebara diskrimineringen, den förminskningen av oss protesterar jag gärna med några väl valda ord när tillfälle ges! 

Utseende går numera ofta före erfarenhet. Och det är nog ingen slump att TV-reklamens tandläkare är övervägande unga och “ser bra ut”, och att de äldre med gråa hår och lite högst naturliga rynkor och många rotfyllningar i yrkesbagaget, mera sällan får representera sitt skrå i rutan… 

Det är inte så dumt att få bli äldre tänker jag, för man blir allt lite klokare och inte minst genom att man har genomskådat en del förställningar som vi i yngre år håller framför oss och skyddar oss med. Och så det, att man inte längre lägger så mycket krut på att försöka vara den man TROR att andra vill att man SKA vara och den som man egentligen inte  alls VILL vara… Man lägger ner det jobbet utan skrupler. Och växlar ner och monterar ner den där scenen där man i så många år känt att man måste stå och göra sitt bästa för att duga och passa in. Själv struntar jag numera högaktningsfullt i alla såna “prestigejobb” för det befrämjar varken hälsa eller sinnesro. 

En av fördelarna med att åldras är ju tveklöst att få leva och hänga med, särskilt med tanke på alternativet, som man ju egentligen inte vet så mycket om eller har några garantier för… Och nog tycker jag att det är dags att uppvärdera just ålder och erfarenhet, och den klokhet som ofta följer med ett längre liv och många genomlevda dagar.

För hallå där mänskligheten! Det får inte bli med oss som med tekniken, en rasande värdeminskning med stigande ålder!!