Åldern är…förvisso bara en siffra eller två och ibland för någon till och med tre, men för mig också ett omvälvande identitetsbyte som kan vara både angenämt och lite lätt obegripligt, faktiskt

 I dag känner jag, mycket tacksam, att jag i allt väsentligt äntligen…har kommit tillbaka till den gamla kära, vanliga igenkännbara verkligheten igen, den nådefulla vardagen utan snor och snyt, dunderhosta, feber och oro! Och den gångna natten presentades maken och jag äntligen med en god natts sömn, utan att oro och diverse störningar hackade sig in och kapade en behövlig nattvila!

Maken ligger en vecka efter mig i det här virusförloppet och hostar då och då som vilken maskinpark som helst, men som…han kämpar på. Och i dag tog vi oss, bleka om respektive nos, ut på gården, tog en minipromenad och vände oss tacksamma mot solen som var på ett tillfälligt, mycket efterlängtat besök. Och det känns som en pånyttfödelse och det lugn som nu lagt sig över oss och hus och hem – liv och lem, det hoppas vi ska bestå!

I dag klurar jag i sammanhanget oundvikligt lite kring det vidsträckta begreppet ÅLDER. Och jag tänker att upplevelsen av antal genomlevda år och dagar sannerligen är något högst individuellt och relativt. I mångt och mycket en känsla och en IDENTITET som ibland, och i mitt fall  med en viss förtjusning tycks ha fastnat lite bakåt i tiden av nån för mig ännu oklar anledning. För jag känner mig ofta som en tonåring eller ett barn, i förhållande till livet och andra människor. Och det här kan bli lite av en konflikt när “åldern tar ut sin rätt” faktiskt.

Det här inget att göra med rädslan för att bli gammal, eller att utseendet obevekligen förändras, för det kan jag absolut acceptera och det har minsann hängt med och åldrats som det ska. Nä, det är nåt annat som händer i mig och som har accentuerats, kanske ett gammalt behov av att vara sedd, omhändertagen och trygg. Eller till och med en ren osäkerhet inför det naturliga faktum att ens inre verktyg nu faktiskt börjar bli lite slitna, för dom har minsann gjort sin tjänst, och stor tacksamhet för det säger jag. Men kanske har jag alltför mycket… litat på den här tillgången i mig under hela livet, för den har onekligen varit bra och till stor hjälp för mig och faktiskt en del andra människor. Och i det här har jag en väl rotad identitet som verkligen är JAG. Och VEM skulle jag då vara utan den här kraften, den här gåvan, tänker jag…?

Men nog om  mig och det där, för nu vill jag berätta om min livskamrat, han som är min raka motsats i ganska mycket men ändå på en nivå av mig, som min tvillingsjäl. Han är den spännande, lågmälde, intelligenta killen som är 18 år äldre än jag och som oväntat kom på min väg för i år 29 år sen och den som jag verkligen beundrar. Han är hihi… den som hjälper mig att leta rätt på MINA glasögon, han som alltid vet “när soptunnan ska ut”, har kläm på dag och datum, och som kan citera ur vilken klassikerbok som helst, inklusive Bibeln. Han som kan Sveriges och andra länders historia och religioner, och alltid, med sällsynta undantag, är sansad och saklig.

Han är en fridsam man, med en viss reservation för alltför starka känslor och som  vänligt tar ner mig när jag ganska frekvent “går i taket och upprörs över världens tillstånd.” Han som kommer ihåg allt det där som min lite, virriga känslofulla hjärna längesen förpassat i dunkel. Han som går i trappor fortare och lättare än jag, han som åker skidor fler varv än jag och har en kondition som den gamla Vasaloppsåkare han är.

Han som alltid är positiv och varje morgon glad och tacksam över att få var med och njuta av vardagssysslorna, och som ger mig uppmuntran när jag behöver. Det är en gåva att få leva med en sån människa! Och 18 års skillnad i ålder betyder egentligen inget alls – det ÄR bara siffror…Denne man, min Jan, önskar jag ödmjukt att få fortsätta dela livet med ännu många år, och jag ber för att vi får vara friska och klara i våra knoppar och till glädje för varandra och våra nära och kära och för världen!