Att ha superkoll tycker jag är ganska överskattat och ibland sjukt överdrivet, om man inte är typ flygledare på Arlanda, och den här maniska stenkollen kan ibland ha gamla, bakomliggande orsaker som behöver fångas upp för att en människa ska må bra på riktigt!

Med all respekt, men att ha  stenkoll, och utpräglade kontrollmänniskor är i det avseendet ganska överskattade och lite tveksamma som förebilder tycker jag.

Det anses ofta fint och ger en viss social status att ha koll på det mesta och ett styrketecken. Och jag tror det är ganska vanligt att det ses som en imponerande egenskap att vara just motsatsen, till det som i allmänhet betraktas som “svag”, för jag vill påstår att svaghet är det bland det mest föraktade i vår galopperande framgångskultur. Och det att vara stark och helst osårbar är ett ideal som inte är gratis och alls inte oskadligt att ständigt sträva efter för att uppnå.

 Och man ska ha klart för sig att den här kontrollen förstås också har sin orsaker och sin uppbyggnad och inte alltid rakt igenom sund. Ibland kanske inte ens motiverad och kan dra åt det neurotiska hållet, och inte så rationell som den skenbart kan verka vara. Det säger jag mot den bakgrunden, att jag har mött och studerat ett antal kontrollpersoner i mitt liv, och inte minst den stora gruppen kvinnor ( män förekommer också, men är bland vårdpersonal tämligen underrepresenterade.)

För hård kontroll som är rent orimlig och ibland riktad åt flera håll samtidigt, den bor inte sällan i kategorin “duktiga” och ambitiösa” pålitliga människor med en för mig typisk och ofta påtaglig inre oro, och med ett behov av att vilja gå tänkta händelser i förväg. Och genom det gärna, i viss mån, dominera och styra sin närliggande omvärld och människorna där, inklusive jobbkompisar och arbetsplatser.

Jag inte bara anar, utan faktiskt tror, att det här ett plågsamt tvång som kan ha stress och press och oro som boss och uppdragsgivare i någon. Och i botten av en utpräglad kontrollmänniska har jag märkt att det ibland bor en stor osäkerhet, ibland förklädd i en tillkämpad kaxighet, som som nog ibland kan ha uppstått ur en upplevd otrygghet och med den en tillitsbrist redan i barndomen, som sen lagrats och fått växa ostört. Och det här budskapet att inte tappa kollen av både det ena och andra det kan man kan bli som hjärntvättad av, då när hjärnan upprepat och som ett mönster matas med det, eftersom det liknar de signaler om hot och risk som aktiverar människans urgamla, basala överlevnad och då går i gång.

Eftersom hjärnan är synnerligen adaptiv- anpassningsbar, så kan kontrollen fungera som ett falskt och bedrägligt skydd när det egentligen är fråga om ett falsklarm. Och jag ser faktiskt en koppling mellan överdriven kontroll och risk för blockeringar i kroppen, själen och det emotionella.

Vad hjälper det då, tänker jag… att vi tränar, äter sunt, lever nära nog exemplariskt och stärker oss med andliga, mentala övningar, om vi sen inte har en LAGOM och MOTIVERAD kontroll och inte också släpper in det ICKE cerebrala – det okontrollerade, i våra sinnen tänker jag…?

För det är ju egentligen det som ger oss den verkligt bra bedömningen av vad som är… viktigt och oviktigt. Och jag tänker och påminner mig själv ofta om att livet sannolikt är det av oss människor, OHEJDBARA förlopp av liv och verklighet som helt ofiltrerat och ibland ganska rått och osminkat har för avsikt att inte låta sig kontrolleras av oss, just för att det är ett UTBILDNINGSMATERIAL! Lärdomar som antagligen är anpassade och färdiga för att passa oss ända ner på minsta individnivå, för att sen förstås…föra oss framåt på kunskapens väg med utifrån det skiftande motstånd som vi  var och en möter livet med.

Och på den resan kan en överdriven kontroll vara ett direkt hinder och till och med bli som att ta bakåtsteg i vår personliga utveckling. Det här är min tro och uppfattning och har alltså inget vetenskapligt underlag, men allt kan inte fastslås med vetenskap, menar jag, eftersom intuitionen också… är en nästan suverän vägledare när det gäller kunskaper.