Som alltid är denna text i min blogg författad och skriven av mig,
Ann Danell den 9 maj 2024.
Inte för att det är nån riksangelägenhet precis, men jag måste säga att jag är så glad för att jag alltid har haft så nära till både skratt och gråt. Och jag brukar kalla mig för nåt så okomplicerat och ganska motsägande…hihi, som en typisk högkänslig, känsloinkontinent skör – stark optimistisk – pessimistisk och starkt uthållig – lätt otålig person som för det allra mesta tycker att livet är härligt och spännande. Men som tidigt förstod att det när som helst kan ta slut…! Och har sen dess, och tidvis som en börda, haft med mig en underliggande rädsla för den sorgliga, slutliga separationen.
Livet tar och ger med samma varma beslutsamma hand och den insikten tror jag gör oss lite klokare. Och med åren får man mindre av en del av varandets gåvor, medan andra ökar och blir mer generösa. Och förmodligen går det här nånstans under resans gång jämt ut och balanserar upp oss inför själva målgången. Och nåt som jag aldrig har haft brist på så är det tårvätska, för mången tår av både sorg och glädje har i strida strömmar genom åren lämnat mina ögon, det ska gudarna veta!
Och tänka sig att jag numera… har blivit ÄNNU mer blödig och lättrörd fast jag inte trodde detta var möjligt..! Men det är inte mycket som lämnar mig oberörd av det som besöker mina sinnen och det är jag långt ifrån ensam om i den här världen. Jag börjar mer och mer likna min snälla, goa, känsliga farbror Janne som i motsats till min pappa, var så rädd om sina barn och alltid hade så nära till alla sorters känslor och deras nyanser och mellanlägen. Och när som helst kan jag höra hans röst med den där typiska Vetlandadialekten i mina öron och det känns så värdefullt att ha tillgång till det minnet!
Han var lite av konstnärssjäl som älskade kyrkorum och kunde gå in var som helst i en kyrka för att få känna den stämningen. En humoristisk naturbegåvning som kunde ta tillvara på situationskomiken när och var den än visade sig var han också, och ägde ett mjukt och gott hjärta som aldrig hämmades av stereotypa förväntningar på hur en “redig karl” skulle vara. För farbror Janne skämdes aldrig över att visa sig tårögd inför omtankar och medkänslor om allt och alla. Och som… det lyste om honom min fina farbror Janne!
