Samhällsklimatet ÄR inte längre riktigt friskt… utan tyvärr ganska sjukt faktiskt, och det alldeles oberoende av Corona! Och det är bra tydligt att vi människor är symtombärarna och faktiskt har, som jag ser det, blivit varandras “medberoende” genom att allt mer förvänta oss skönhet och felfrihet på ytan av varandra”! För att många av oss ska kunna fortsätta att spegla sig i den som är snygg, rynkfri, smal och vältränad… vara en av dom som passerat nålsögat och är okejad.
Jag tänker då på den utbredda kropps – och utseendefixeringen och på vad som, bland annat, kan ha bidragit till att den så osunt har fått ett sånt fäste bland alla åldrar och folkslag. Ja, jag är varken psykolog, sociolog eller folklivsforskare, långt ifrån… bara en vanlig normalt iakttagande människa, med ett intresse kanske något över medel, för VARFÖR “saker och ting” blir som de blir och vad som kan ha påverka och väga över av faktorer.
Jag tror att vår tids kropps – och utseendefixeringen längre tillbaka i vår historia hade sin tids motsvarighet i människor som då ändå, med vissa skillnader höll sig inom ramen för ett mer balanserat, sunt normalstort intresse för sitt utseende.
Och att vårt mediasamhälles alla träffpunkter där vi ständigt möts av bilder på kroppar och ansikten som ofta framstår som perfekta och åtråvärda att efterlikna.
Skickar signaler som påverkar våra självbilder negativt, urholkar många självförtroenden och till och med sätter identiteter i gungning.
Det här kan förstås bidra till att man till slut hamnar under tyngden av känslan att inte duga, inte vara värd att älskas…Och på den självbildsskadan – det här missnöjet i människor, lever handeln och konsumtionsmarknaden, mer eller mindre omedvetet… gott och firar triumfer i säljrekord…
För om vi, via vårt yttre börjar devalvera våra självbilder och genom det också vårt värde, och på om v q i verkligen duger som vi är, Så är det tyvärr… oftast det yttre vi börjar med och vänder oss till, granskar och sätter i jämförelse och vill förändra med alla till buds stående medel.
Mer sällan lyssnar vi då till vår inre röst som säger att “DU DUGER SOM DU ÄR”…! För även om det är klyschvarning på det, så är det så! Och ingen, verkligen ingen… behöver sträva efter att vara “perfekt” för att bli älskansvärd, för vi är nämligen från början skapade, kompletta och fullkomliga och värda all kärlek!
Och även om vårt samhälle inte är allt igenom friskt och oroandemycket har överlämnat åt elitismen att en hel del forma vår människosyn, så tror jag på en god och hoppfull prognos för samhällsklimatet och för oss alla som varje dag är med och skapar det… Och att vi går mot nya tider och insikter om att det yttre inte styr allt, och i synnerhet inte kärleken mellan oss…!
