Jag måste erkänna att jag tillhör den nog förmodade minoritet som älskar hösten och som lugnas och blir jordad när höstmörkret omsluter mig på alla sidor. Då landar jag i tillvaron, stannar upp och rör vid det mänskliga allvaret. Det är lite som en rening av själ och hjärta för mig, och jag skulle vilja kalla det för en form av mental städning, faktiskt
Jag tycker mycket om glädjen, humorn och den roliga ljusa och färgrika sidan av livet. Men välmående handlar ju i allt väsentligt om en balans i livet, och ibland kan jag känna att vi numera inte tillräckligt uppskattar betydelsen av det sunda naturliga allvaret som är en betydande del av den balansen…
Orättvist ofta underskattar vi värdet av det mollstämda och låter det gärna… drunkna i floden av alla beställningsskratt, sprickfria fasader och i förväntningarna på att alltid vara glada, starka och osårbara. Och i den meningen framstår vi paradoxalt nog ibland som ganska omänskliga… Och kanske missar vi då, i den ambitiösa jakten på det hyperpositiva, en del bra ingångar till den lärdom som det lite sorgliga vemodets reflektion faktiskt kan ge oss…
Och sannolikt finns det en högre mening med den “deppighet” som många tonåringar går igenom i sin utveckling tänker jag… och som går i repris för många kvinnor i klimakteriet….
Det tenderar att gå inflation i alla skratt, höjda röster och i förutsägbara skämt. Och faktiskt också i den ibland lite stereotypa “positivitetskulturen”, som då lätt kan stanna vid ett utanpåverk…
Och ibland får jag lust att flagga för en rörelse som “tar tillbaka” det naturliga allvaret, tystnaden och eftertanken och upphöjer det till det fina och hälsobringande som jag tror att det faktiskt är. För i DEN högre sfären finns mycket visdom att hämta…
