Det har hänt mig själv och särskilt när jag var “ung och grön” och i början av livet, att jag förebrådde mig för att ha misslyckats i ett möte med en annan människa. För att jag inte tillräckligt tydligt lagt fram mina synpunkter, försummat att visa mina avsikter och inte tillräckligt stått vid någons sida när det verkligen behövdes. Att jag inte varit bra nog…
Och ibland har jag också tyckt att jag bara varit “fel” och på fel ställe där jag inte passat in, och att det jag försökt att göra för någon inte varit tillräckligt bra eller värdefullt, för jag har velat göra så mycket mer…
Den här typen av ofta helt obefogad självkritik har, tror jag, ofta sin förklaring i tidiga upplevelser då man har känt starka känslor av OTILLRÄCKLIGHET i förhållandet till dysfunktionella föräldrar som av olika orsaker brustit i sitt vuxenblivande/ “vuxenvarande”. Och sannolikt har den typen av föräldrar ofta själva samma historia, och då så tragiskt och obearbetat för det här traumat vidare.
Det här skapar en vilsenhet och ett tomrum i ett barns självkänsla och startar tidigt upp ett maskineri som som fullkomligt SLUKAR själslig energi av en människa. Och som så mycket av det som händer i barndomen, så sätter det här förstås spår i barnet. Och det här kan skapa en djupgående identitet av att vara otillräcklig – att inte duga, inte vara älskad, permanenta mönster som tyvärr också kan påverka både livsval och relationer.
Och fortsätter man då att agera utifrån den gamla känslan av att inte VARA eller GÖRA tillräckligt, så suger den där inre, elaka motorn inte bara energi utan skapar också en ständig frustration och stress i en människa.
Och man lägger då, så sorgligt… den ena dagen av dyrbar livstid efter den andra bakom sig utan att tycka att man gjort tillräckligt… Och det är så synd, för väldigt ofta är de här människorna med sin tillitsbrist till sin egen person, mycket duktiga, yrkeskunniga empatiska och godhjärtade människor. Men som tyvärr av brist på kärlek och trygghet i barndomen lever lite i skuggan av sig själva och som i blindo inför sin egen godhet och förträfflighet.
Och det jag skulle vilja säga till er som känner igen er det här dilemmat i er själva eller i någon annan, är :
Tänk på, och glöm INTE… att har du bara den goda viljan i dig, vill väl och har goda avsikter, så ser den sammantagna kraften garanterat… till att ta fram det BÄSTA du har i dig för att göra gott i allt du företar dig, och det blir då på något sätt och i någon tid i livets cirkel, alltid till välsignelse och fullbordar din avsikt!
