Sällsamma… är alla de gamla minnen som ibland avlägger sin angenäma visit hos mig… som den finaste av balsam på ett öppet sår faktiskt….och så VÄLKOMNA!
För min inre syn kan jag när jag vill, för ett flyktigt ögonblick se ett gammalt minne av mig själv som en jätteglad 5 – åring dansa omkring av glädje där i vårt vardagsrum i vårt typiska, och ganska så sorgliga 60 – talshus som det typiska maskrosbarn jag var. Ett sån där tilltufsad unge som lär sig överleva genom att ta vara på glädjen överallt där den dyker upp. En liten trasig “låtsasvuxen” människo – unge och som liksom alltid sätter upp ansiktet mot solen…
Och framför allt… kan jag samtidigt snappa upp den fantastiska känslan jag hade just då, i min annars så ängsliga lilla barnakropp. För den var alldeles REN, fri och fylld med massor av gränslös glädje.. . Och på toppen av den… en energi som jag tror… nog skulle kunnat få mig att bestiga berg… Men jag kan verkligen inte komma ihåg varför jag var så glad… och jag undrar faktiskt om jag där och då visste det själv. Utan att jag bara var så tränad på att producera egen glädje för att överleva rent mentalt. En färdighet som många barn har skaffat sig före mig och som fortfarande magiskt uppstår i otrygga barn.
I den här stunden kändes det som om jag bara MÅSTE, och helst direkt… dela med mig av den superglada energin och på barnets vis lägga den direkt i knät på nån annan och låta den gå vidare, för det var ett typiskt “må – bra – överskott”… och alldeles för stort för att stanna i mig själv…!
Såna här underbara stunder och till och med dagar… när man vaknar och mår så där himla gott och bra och tycks förfoga över mängder av lust och energi så det räcker och blir över, då är man banne mig, vare sig man är medveten om det eller ej, en riktigt bra “lagledare…! En teamleader som kan jobba över breda fält och inspirera andra genom att låta glädje och energi spilla över på dom…! Det här är rena bränslet för Varandets teamwork och en potential som vi ska använda, vara generösa med och mycket tacksamma för!
Och så kan jag inte låta bli att ta upp det där med minnesfunktionen i oss, för det är så intressant att barndomens minnen och allt det där andra som ligger där LÄNGST BAK i hjärnans minnesarkiv, med det händer det något intressant när man blir äldre. Nämligen DET… att den samlingen av upplevelser och intryck, visar sig liksom har… “kört om” så många andra, betydligt yngre händelser med färskare datum i ens liv. Vilket gör att en hel del tidiga minnesbilder, och särskilt de som är förknippade med starka känslor av olika valörer, blir allt tydligare och mer klara för det inre ögat att se på när man betraktar dom på nytt.
Detaljer och händelseförlopp och inte minst stämningar tycks bli lättare för kroppsminnet att leta upp och det bjuder in till nya möten i mig, det har jag märkt. Medan, till exempel, vad gjorde midsommarhelgen för tre år sen eller namnet på en del personer som jag träffat lite flyktigt bakåt inom de senaste tio åren, som jag förr hade stenkoll på, numera ibland kan bli mariga att skyffla fram ur Hippocampus i det djupaste av min hjärna.
Och jag tror att det här lite förenklat… delvis kan bero på att hjärnans minnesfunktioner jobbar enligt principen ” först in och sist ut”. Det är nog inte mer mystiskt än så, och eftersom jag är både romantisk och obotligt vemodig, så tycker jag faktiskt att det är något vackert med det…. Tycker om att se det som att en omtänksam naturkraft gör det här selektiva urvalet av känslominnen åt oss som en kärleksfull tröst inför åldrandet. Kanske för att vi ska kunna få kontakt med en del härliga minnen som gör gott i själ och hjärta. Och vem vet… också visa oss på att tiden är relativ och att den egentligen inte betyder så mycket som vi tror…
Att vi får en liten föraning av ett annat, större perspektiv som inte hör jordelivet till… men som vi kanske kommer att känna igen en gång när vi har slutit våra ögon en sista gång och sen står inför en helt annan verklighet…
