Man tror inte sina öron när man inte SÅ sällan hör kvinnor berätta om hur de fortfarande förminskas och hålls “lagom och hanterbara” på jobbet och i andra sammanhang av egosjuka dominerande manschauvinister. Män som liksom avstannat i sin utveckling och som ännu inte vågat släppa greppet om sin unkna gubbstereotyp och som är fullt upptagna med sina egna behov och av att vara upp i baken på sig själva…
Och det här sker faktiskt FORTFARANDE… i vår moderna civiliserade, “progressiva” tid, där vi väl ändå tror oss ha gjort vissa landvinningar för det angelägna återstående arbete för jämställdhet som vår historias målmedvetna kvinnosaks – kvinnor under sin livstid inte hann med att fixa och bocka av för sina efterkommande systrar och deras framtids bästa. De flesta kvinnor blir fullt motiverat helförbannade inför det här och gör vad dom kan men saknar ofta en enad, lika upprörd kvinnogrupp vid sin sida.
En del väljer att förminska och släta över det hela och verkar fortfarande, av någon underlig anledning… inte kunna låta bli att tycka att det ändå… är liiite “charmigt” och till och med attraktivt med de här outvecklade uppblåsta, “låtsas – säkra” männen och deras egentliga rädsla för jämlika kvinnor. Kompetenta kvinnor med visioner som ser vägen till framsteg och utveckling på olika områden och som har modet att på lika villkor ställa krav på det som ska till för att nå de de målen!
Tyvärr finns det andra kvinnor, och till och med en minoritet av unga tjejer som resignerar, inte pallar för trycket inför de hinder som läggs ut av den förminskningskultur, det mansvälde som för länge sen borde ha sett sina sista dagar…
Och jag vet i fasiken om det bakom det ibland inte kan ligga en rädsla för att förlora attraktionsvärdet på den kvinnliga marknad där ju männen fortfarande styr och ställer genom sina val och bortval. Men jag tänker att det är den ENADE kvinnokraften vi behöver att på allvar nå lika villkor för båda könen.! Själv ville jag inte ens som ung, på killars villkor vara en förminskad ögonfägnad – en näpen okomplicerad blunddocka, och har som tur är saknat både förutsättningar och lust till det.
MEN, för dom kvinnor som känner för det, vill jag i systerlig välmening ändå säga: Var hur söta och docklika ni vill och blomma ut fritt och ohämmat i er fulla kvinnliga fägring! Men glöm INTE att göra det för er egen skull och inte som ett svar på männens önskningar om kvinnor som blommar för dom och beter sig FÖR män och på MÄNNENS villkor! Utan blomma och verka på ert sätt och ta den hela och fulla plats det kräver!
