Jag hade önskat att jag som barn genom mina föräldrars bekräftelse någon gång hade fått nudda vid känslan att jag i deras ögon var “något särskilt”, kanske till och med “unik” i och att jag hade fått kärlek från båda. Och det behovet tror jag att de flesta barn har i barndomen, att få vara alldeles speciell inför sina föräldrar, och det ligger nog, som så ofta, mycket psykologi och ren överlevnadsstrategi på grundnivå i det, tror jag.
Att barnet då kan känna sig tryggt och älskat i en stark anknytning till föräldrar som ser sitt lilla barn som ett ovärdeligt guldkorn, alldeles ojämförbar med andra barn och ” guldkorn”. Och jag tror att barn som liksom jag fick, får växa upp i dysfunktionella familjer och saknar vissheten av att vara helt och fullt och villkorslöst älskad av sina föräldrar, gärna söker tröst i en fantasivärld. Där trösten blir att drömma och fantisera om att allt kommer att förändras, och ser hoppet i det… det hoppet höll jag mig fast vid länge. Och jag drömde om att vara SÅ söt, så särskild, så duktig. Och så älskansvärd, att jag i mammas och pappas ögon var UNIK, och att ingen kunde ta min plats som föremål för deras villkorslösa kärlek.
Jag ville helt enkelt bli bättre och finare, ftersom jag trodde och kände i hela min lilla ängsliga barnakropp, att jag inte höll måttet, inte räckte till, för att bli fullt ut älskad av mina föräldrar som tyvärr oftast var fullt upptagna med att bråka med varandra. Och det är nog ingen slump att dysfunktionella föräldrar ofta själva har saknat SINA föräldrars oreserverade kärlek och bär av det på bestående skador och tomrum i sig själva. Och om det här tragiska arvet inte kan brytas, om inte sår kan helas, så kan det fortsätta göra stor skada i relationer och skapa ohälsa på flera plan i många av de involverade personerna.
Men hur det än går för ett barn som går ut i livet med kärleksbrist, av vilka många av dem blir verkliga “överlevare”, så hittar vi som vuxna i bästa fall andra människor som i ett balanserat, ömsesidigt utbyte med oss kan fylla upp våra tomma, reservoarer och längtande hjärtan med frisk villkorslös kärlek…! Och genom det UNDER som det varje gång är, kan vi läkas och lära oss förstå… att vi faktiskt är värda att älskas!
Och ju fler friska kärleksfulla relationer vi har gåvan att få omslutas av i våra liv, desto mer kan vi också definieras, och bekräftas som det UNIKA “JAG” vi alla är! Och nå insikten att vi ÄR ENASTÅENDE…! Alltså det… att det ju faktiskt bara finns EN som DU och EN som JAG…! Och i den bemärkelsen är vi utan varje tvivel, just… alldeles UNIKA!
Men jag tror att det är först när vi på djupet förstår att ALLA ANDRA OCKSÅ är ett UNIKUM och lika enastående, som den här insikten får vingar, kan haka fast i oss och flyga med oss ut i livet och lära oss respekt och förståelse. Ge oss incitament för byggen av mellanmänskliga broar, och motivationen till jämställdhet, fred och värnandet om varje människas lika rätt till liv och frihet. Det är då vi når BALANS och kan bli så insiktsfulla och kloka att vi ser och förstår KRAFTEN i att vi alla är BÅDE LIKA och OLIKA, och får vara det…! Men ändå var och en – från början, fullständigt unik, enastående och Älskansvärd..!
