Varför är vi så rädda för att inte duga inför varandra…? Och varifrån kom egentlig den här “självbilds -bipolariteten…” där en del ibland plågsamt pendlar mellan lätt hybris och mörkt självförakt?

Var vad det egentligen som gick snett… när hände det… och varför? Det där som jag upplever, att samhället inte längre riktigt står på vår sida, att vi inte  heller alldeles självklart, står på varandras när det behövs, tyvärr ganska ofta beroende att vi har fullt upp med oss själva. Och så det, att saker och ting som de flesta av oss måste göra, ta oss igenom och jobba med, inte längre så gärna… tillåts utgå från vars och ens förmåga eller från ett rimligt mått av egen takt… Det här har definitivt skapat ett hårdare samhälle som tyvärr verkar ha bestämt sig för att stanna.

Och jag får lust att ställa en annan fråga:Varför försvann det verkliga GULDVÄRDET i våra liv – det MÄNNISKOVÄNLIGA samhället…? Och varför är det inte sååå mycket mer saknat av sååå många fler än det  faktiskt verkar vara…? Och jag kan bara inte komma förbi att det nog beror på en annan människosyn och värderingar som inte fullt ut kan bygga det humana samhället. Värderingar som vi har tagit till oss, fast vi egentligen inte vill, men som vi tror att vi måste acceptera för att klara oss i det här mer hårda samhället… 

Jag ställer den här frågan på goda grunder… eftersom vi på ett nästan tragikomiskt sätt har förflyttats och numera lever våra liv som på en gigantisk, allomfattande TÄVLINGSARENA! Och det scenbytet gillar jag inte, jag kommer aldrig bli bekväm med det…! Undra på att stress och prestation har blivit vårt starkaste drivmedel och gör oss sjuka…? 

För på det här viset ÄR vi inte riktigt fria människor utan sen ett bra tag tillbaka förvisade till en “marknad” där vi ständigt och jämt känner att vi måste tävla och konkurrera med varandra om vem som är smalast och snyggast, mest effektiv, tillräckligt framgångsrik, ungdomligast eller mest vältränad. Och inte minst… tävlar vi mer eller mindre medvetet, om att ta hem priset i att vara starkast och mest osårbar. Och det här gör att vi i en mediavärld som aldrig sover eller ens blundar… förstås måste jobba på med marknadsföringen av oss själva och bygga – underhålla och vidmakthålla det VARUMÄRKE som vi förutsätts vara som aktörer på alla de stora socialamedia – torgen!

 

Visst har människor alltid tvingats underkasta sig villkor, men då har det historiskt, betydligt oftare handlat om ren överlevnad och om att få det lite bättre i förhållande till ett svårt utgångsläge. Men i dag tävlar vi om helt andra saker som positioner, prestige och prestation och den bekräftelse det ger. För det verkar vara det som idag så ofta får oss att känna oss “levande”, ger oss kicken av en förhöjd livskänsla. Men jag tror att den känslan ibland tenderar att bli kontraproduktiv, och faktiskt överskuggar själva NÄRVARON i livet. Och det är rena självbedrägeriet… eftersom vi omedvetet lurar oss själva! Och så har vi i mediacirkusen lärt oss att “syns vi inte så finns vi inte”, då är vi antagligen “döda” i någon form…

Och så är det förstås där basala behovet, som vi alla har och som numera ÄR mer tillåtet att visa, och det är egentligen bara bra. Det att vi vill bli älskade, gärna synas och bli beundrade… Och min teori är att det var i mötet, eller snarare krocken… mellan det fullmatade nästan överutvecklade, materialistiska välfärdssamhället, och explosion av mediavärlden, och då när allt blev möjligt, som det faktiskt gick fel…Även om en hel också gick rätt. För någonstans i den luriga kombinationen började vi bli förvirrade, fast vi trodde att vi blev mer klarsynta… Och det var då vi började att mer och mer, överlämna själva uppskattningen av våra självbilder åt varandra och till en tongivande majoritet… Och DET var varken klokt eller bra…! 

 

För i den stora ID – ramen i oss alla ska BARA bilden av oss själva färgade av den villkorslösa självkärleken sitta.. fast och tryggt! För den relation som vi har till oss själva ÄR och FÖRBLIR den viktigaste, är livsvarig och blir vår längsta…! Och just därför ska vi vårda den ömt, För om den inte funkar får man ofta problem med harmonin och varaktigheten i alla andra relationer. Och överlåter man åt andra att måla sin självbild genom att ingå som ett “slavkontrakt” där man jagar andras godkännande, så är man utlämnad till det “marknadsvärde” man för dagen har eller får genom sina sociala exponeringar. Vilket kan variera och vara mycket flyktigt… och då riskerar man att till slut glömma bort sig själv och vem man egentligen är! 

Då kan man riskera att till slut hamna i den osunda pendelrörelsen, i svängningarna mellan HYBRIS och SJÄLVFÖRAKT…Det kan bli plågsamt och det ska man akta sig noga för! Och därför bör man alltid veta vem man själv är på djupet, känna sitt orubbliga människovärlde och alltid ha tolkningsföreträde till det! Och aldrig bli beroende av “att – duga – åt – andra – drogen” eller låta någon annan måla den egna självbilden med sina färger…! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *