Livet tar sig fram i faser, det är fattbart och faktiskt helt okej för mig, för det är spännande och tar oss ut på en del äventyr och ger oss nya utmaningar.
Men jag kan, fast jag inte är lastgammal, inte utan ett visst vemod ändå inte undgå att märka att de där underbara dagarna då man förr kunde känna kraften i varenda cell i kroppen och då energin riktigt bubblade över och man kunde hinna med en “hel värld” under en dag, de dagarna är numera mer sällsynta… Det är för mig ett oavvisligt faktum, det är naturens gång…
Men till den läsare som kanske känner rädsla över att förlora sin ungdomliga kraft och ser på åldrandet med en viss skepsis, kanske till och med skräck och oro… Så kan jag tala om att livet överraskar! För med år och erfarenhet kan det också dyka upp en och annan förut dold förmåga som kan kompensera upp och blir till nytta. Och på det viset upprätthålls ändå en viss balans i vår katalog av tillgångar och brister. Det där är finurligt utträknat tycker jag, den naturgåvan imponerar på mig.
MEN när det här dagarna av hög energi faktiskt visar sig och man vaknar med den där goa känslan av att I DAG är jag banne mig, typ oövervinnlig och stark som en oxe. Och då när energier och lusten att göra och uppleva saker, står där otåligt hand i hand och bara väntar på att man ska sätta igång och ta dagen i anspråk, då kan man verkligen njuta av att äga ett överflöd av KRAFT och bara ANVÄNDA den…!
Efter en sån dag är man ofta både trött och nöjd, och efteråt kan man verkligen undra var den där superkicken egentligen kom i från… Och jag är nog inte den enda som har märkt att ett energipåslag också kan få välsignade följder om man ger bort lite av den här överflödskraften till någon annan och passar på att tanka upp en medvarelse som just då är lite ledsen, har gått i väggen och kört slut på sitt energibränsle! Få… presenter än den är mer tacksamma och välsignande att ge bort.
Det här kan få både dubbel – och trippeleffekt och bilda filantropiska kedjor när den här ge – vidare – bollen väl kommit i rullning, det har jag märkt. För vi är, som jag ser det, ALLA TILLSAMMANS och hur galen världen än kan se ut… ett TEAM!
Och ger man av sitt överflöd i någon form eller mening, så är det inte alls ovanligt att man tillsammans med andra som inspireras att göra detsamma, faktiskt aktiverar ett riktigt kraftfull universellt TEAMWORK som kan göra tjänst där det verkligen behövs…! 
