Det är verkligen uppfriskande och uppiggande att vara i glada och positiva människors sällskap, ett sånt sällskap kan minsann göra skillnad i den vardag som av naturliga skäl ibland kan vara lite färglös och grå. Och nu talar jag förstås då om normala omständigheter som inte ser ut som nu i coronatider.
Jag har själv i livet, av en anledning som jag inte tänker gå in på nu, ofta känt mig som något av en självutnämnd “social isbrytare”, och om ingen annan tagit initiativet att öppna upp ett gäng lite tillknäppta människor, så har jag tagit på mig ansvaret att vara den som är lite rolig och spirituell och som ser till att alla blir sedda och får prata och säga sitt, och att det blir en god stämning i ett sällskap.
Men i regel är rollen som initial stämningshöjare är redan besatt och det är alltid en bra början på en fest, en kurs eller annat socialt sammanhang. Och bäst sköts det här “sociala isbryteriet” om den som tagit på sig uppgiften vet, och förstår grejen med att begränsa sig själv och inte tar över, utan delegerar uppdraget som underhållare, och låter det gå vidare naturligt per stafettprincipen.
När man möter en sån här överpositiv men välvillig representant ur gruppen ” alltid pigg och glad och skratten tar inte slut – gruppen”, kan man först bli lite imponerad över denna frejdiga sorglöshet men anar snart att under alla dessa, ibland intill tvångsmässiga skratt och skojigheter, ligger något betydligt djupare…och förmodligen inte alls särskilt roligt…
Kanske en rädsla för att en gammal smärtsam sorg i den människan, ska hinna fram och ta sin plats FÖRE alla skratten som de hoppas ska hålla det mörka allvaret på ett tryggt säkerhetsavstånd… Det här är har jag sett ganska många gånger och känt tragiken i det. För det är som om vissa är så uppenbart rädda för allvaret och för det tomrum som ju måste få finnas naturligt mellan skratten och skämten… som vore det ett bottenlöst djup…och slutet på allt.
Därför springer de nästan alltid FÖRST med skrattet som om de höll det framför sig i sina händer i tron att alltid hinna före sorgen och allvaret, och med det kunna besvärja det som om av någon anledning skrämmer och gör dem till “lydiga” näst intill “tvångsmässiga” glädjespridare och skämtare.
Helst av allt, och för sitt eget bästa… skulle de behöva sätta ner fötterna i sin historia, bryta ihop, låta tårarna rinna fritt och ohejdat…och börja resan bort mot felsökning och läkning! Min medkänsla till alla dem!
