Et mörkt minne från barndomen och smärtan av dubbla, motstridiga känslor till en förälder med missbruksproblem och hur medberoendet tidigt präglade mig

 

 I min värld är det mest smärtsamma i varje form av kärleksrelation, när någon du älskar och till vilken du har lagt din fulla tillit, visar sig dubbel och på olika sätt “slår” och ger kärlek med samma hand. Och är du då ett barn till en förälder som gör så här, vare sig det visar sig i ord eller handling eller med tystnad och likgiltighet, så krackelerar oftast ALL trygghet  i tillvaron och det känns som om världen går under på nytt varje dag… 

 

 

 

Det här inlägget tillägnar jag alla er där ute, och jag vet att ni är många…(för att  inte tala om alla som ryms inom ett stort mörkertal och som så sorgligt aldrig kan ge er tillkänna… ) som lever med en förälder som har en missbruksproblematik! Och till er som en gång har varit med om det  här traumat. Jag ömmar så för er och önskar att jag kunde krama om er, hjälpa er och ta i er skydd…!

För jag har själv upplevt det här och varit ett barn till den förälder “som alltid blir fullast på kalasen, som gör bort sig, som luktar fylla eller bakfylla, som ramlar och slår sig, och som är ilsken och ångestfylld.” OCH som har ett barn som skäms, och som tar ansvar och blir komplicerat medberoende till en, egentligen så älskad människa som står en allra, allra närmast under livets första viktiga år.

Och är det då en mamma som super och gång på gång spränger gränsen för hur en kvinna ska förhålla sig till alkohol, och skämmer ut sig “som en riktigt vulgär fyllekärring” då blir inte bara hon, utan inte sällan också resten av familjen stigmatiserad…

Och det här kan bli oerhört svårt och smärtsamt för ett barn i en sån familj. Det har jag själv upplevt, långt upp i vuxen ålder och de sista 40 åren av min mammas liv. 

Jag undrar ibland om jag egentligen inte älskade min mamma FÖR mycket i min barndom… så mycket så det liksom inte fanns någon som helst grogrund för självkärlek kvar i mig som kunde fylla upp det där tomrummet i ett barn där den där sunda, friska kärleken till sig själv ska kunna slå rot och få växa sig lagom stark. Och för att sen tillräckligt trygg kunna ta sig fram genom livet. 

 

Men HUR ska det kunna ske, när en eller båda föräldrar är trasiga och har ett missbruk ..? Och när DERAS skadade självbilder ofta förstör förmågan till anknytning och den oreserverade kärleken till sitt barn..? En sån barndom lämnar många mörka minnen efter sig, fragment av stämningar och bilder som tyvärr, en del av dem förblir det nästan omöjligt att skaka av sig energierna från.

Men att skriva ner dem, genomlysa dem, men bara för ett ögononblick, och sen direkt… och bestämt, förpassa dem till sin inre, mentala papperskorg efter att stint ha sett dem i ögonen och avkrävt dem löftet om att ALDRIG någonsin dyka upp igen…! DET har varit till stor hjälp för mig många gånger.

Och det här minnet som jag nu återger står just nu i tur för den papperskorgen.

 

SOM SÅ MÅNGA GÅNGER FÖRR… 

 

Jag var 15 år och hade precis kommit hem efter att ha träffat några kompisar. Spänd i hela kroppen var jag som alltid och fast jag visste… så hoppades jag ändå alltid att den nyktra mamman, den som jag älskade och såg upp till skulle möta mig. MEN som så många gånger förut står du där i köket lutad mot en vägg, du har precis fyllt fyrtio år. Du tar med viss möda ett steg framåt och vinglar till, din “fylleblick” är spretig men genomträngande. Och fast dina så vackra ögon är otäckt rödsprängda, så har ditt vindrickande ännu inte tagit ifrån dig dina vackra regelbundna ansiktdrag, men ditt ansikte hade redan då börjat svullna lite grann.

Det kunde jag se, och jag var alltid lite rädd för att andra skulle upptäcka det och ifrågasätta. För då skulle det bli synd om dig och du skulle bli utsatt och fara illa, och det kunde jag inte stå ut med… Det är nämligen precis så som, den här tystnadskulturen och det osunda medberoende fungerar, och särskilt för ett barn som är totalberoende av en förälder. De här barnen ser rakt in i en missbrukande förälders sårbarhet och lägger den med omsorg runt sitt eget hjärta för att avlasta och “hjälpa” sin älskade mamma eller pappa, och känner och stämmer av ALLA känslor…! 

Barnet i en dysfunktionell missbruksfamilj byter roll med sin förälder, utvecklar med tiden en särskild förmåga till diplomati och konfliktlösning, och blir den som tar ansvar, sopar undan det som kan synas utåt, och försöker ofta restaurera spillrorna av det familjeliv som rasar på nytt varje dag. Allt för att förebygga bråk och oro och  för att skydda en förälder. Och det sker ofta till priset av att själv  vara tvungen att stänga av sina egna känslor.

SOM SÅ MÅNGA GÅNGER FÖRR… 

Du luktar äckligt av starkvinet som genomströmmar ditt ängsliga blodomlopp och det rinner lite saliv från din ena mungipa… Igen… flyr du in i spritens rus och från både ditt dåvarande helvete och det du genomled som liten flicka. Jag tycker så synd om dig, för jag känner varje lager av dina bistra erfarenheter i min kropp… Men du är full och vidrig och jag HATAR dig för det…!

Jag vill gömma dig för mig själv och för hela världen för du är så främmande och som en annan människa när du är full, som om nån annan hade stigit in från gatan och tagit rollen som min mamma… Jag vill inte se dig sån mamma…! Du går emot mig och skriker att “du ser lika sinnessjuk ut i ögonen som din far…” och du spottar fram orden. Då blir jag stum, gråten fastnar i halsen och jag vill bara slå dig mitt i ansiktet…

För där och då försvann hoppet om att du faktiskt älskade mig… och jag tror att det var i det ögonblicket som du lade grundstenen till min oförmåga inte tycka om mig själv – det yttre, och till den spegelskräck och fotofobi som länge tyglade mig och gör än i dag. Och i det ögonblicken föddes en oro över att inte duga, inte räcka till, och att vara en ständig påminnelse om min far, han som blev ditt/ vårt helvete och som bröt ner dig och var med och byggde din ångest och ditt alkoholmissbruk.

Jag var ditt barn och du gav mig också mycket som har varit gott och bra, men bara när du var nykter, men att se dig som fånge i ditt missbruk och märka din gradvisa personlighetsförändring, det är det värsta jag upplevt… Och jag tror jag skulle kunnat göra vad som helst för att på riktigt få din moderskärlek…! Men jag är så tacksam till livet för att jag hittills inte har förlorat min förmåga till att älska, glömma och förlåta, och för att jag själv, hittills inte utvecklat något missbruk. Och för de lärdomar det här har givit mig. Och jag tänker på hur viktigt det är för oss alla att ta hand om våra gamla självbildsskador och försöka läka dem så de inte fortsätter påverka oss själva och andra, eller till och riskerar att gå i arv… 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *