Om jag för ett ögonblick kollar tillbaka i mitt inre retroskop på det härliga färgrika yrkesliv jag haft, så känner jag en enorm glädje och tacksamhet för alla möten med människor och för att jag på något sätt har fått betyda något för dem alla, och för att vi en gång fick utbyta tankar, många skratt, känslor erfarenheter och bygga minnen tillsammans. För den delen av mitt liv… har nära nog varit den mest lärorika “kursen” av min utbildning i människokunskap i det här livet!
Jag har en kanske lite naiv… men trofast övertygelse om att vi en gång en vacker dag, inom en obestämd tidsrymd… ska få träffas igen och möta varandras blickar i ett kärt igenkännande och hålla varandras händer. DET ser jag verkligen fram emot!
En ynnest som det generösa livet ibland bjuder oss är det att få blicka in lite grann i olika människors liv och personligheter.
Och varje sånt tillfälle har, vill jag påstå, har skapat väsentliga, starka delar av mitt människobygge. Och utan alla fina, positiva och spännande bekantskaper jag gjort i min jobbhistoria, plus de som inte varit allt igenom lika fina, hade jag förvisso inte varit den Ann jag är i dag… 47 år efter det att jag tämligen osäker tog det allra första steget in i mitt yrkesliv i äldre – och – demensvården.
Ett yrke med sjukdom och död, som min mamma först ansåg att jag var ” för känslig” för… men en känslighet som skulle visa sig vara en superbra tillgång att ha i just ett vårdjobb…!
Vissa människor och möten syns tydligare i minnet och förstås av en särskild anledning. Och ett sånt tänkte jag lyfta fram och berätta lite om i dag.
Det var första gången som jag under ett, med den tidens mått, ganska stressigt kvällspass knackade på den här kvinnans dörr. Jag presenterade mig och hon bad mig sitta ner. Och eftersom jag kände att den här människan hade vissa uppenbara kantigheter i sin utstrålning så tog jag mig trots allt, med en viss försiktighet, tid att sitta ner och lyssna in och försöka få den här något kärva kvinnan att kunna slappna av, öppna sig och i någon mån visa vem hon var, och naturligtvis då på hennes villkor.
Hon var egentligen för ung, bara i 65 – 70 – årsåldern, för att bo på ett äldreboende och jag blev nyfiken på vad som egentligen var orsaken. Hennes ganska stora rum var fint och ljust, men påtagligt överpyntat med lite “barnsliga” prydnadssaker. Hon hade ett stort fönster i söderläge med fina blomträd och den lilla oanvända kokvrån fanns där i ett hörn.
På väggarna hängde några för äldrevården otypiska, naivistiska tavlor och till och med en affisch med en popgrupp som påminde om dem som jag hade i mitt flickrum i tonåren. Och ju mer jag såg av det här och av den här påtagligt tuffa kvinnan, desto mer intresserad blev jag av att få lära känna den person som EGENTLIGEN var hon… bakom en lite hård och sluten, förmodligen tillkämpad fasad.
Det märkliga var att hon, jag kan kalla henne “Kajsa” (hon hette nåt helt annat egentligen) var som lite tonårstrulig och besvärad när jag skulle servera henne kvällsmaten och hennes medicin. Det var för mig DÅ något nytt hos en människa som hade passerat pensionsåldern, och jag blev naturligtvis som alltid, intresserad av vad som kunde ligga bakom.
“Kajsa” var för övrigt helt klar i huvudet och hade full tillgång till språk och uttryck, och verkade inte ha några särskilda kroppsliga krämpor. Det blev med tiden många besök hos den här lite ovanliga intressanta kvinnan som så småningom tinade upp och slappnade av, och vi blev ganska snart goda vänner och hade många fina samtal och många goa skratt fick vi tillsammans.
Och ur den här lite hårda slutna blomknoppen visade sig mer och mer den fulla blomman av en HEL människa och hennes liv…!
Och det tog inte så lång tid innan jag såg och förstod kopplingen mellan den tonårsaktiga inredningen, alla de rosa “flickiga” prydnadssakerna”, Kajsas klädstil, hennes attityd och inte minst musiken, som var ovanlig för hennes ålder, och som hon så ofta spelade på sin cd – spelare på riktigt hög volym.
Jag såg KOPPLINGEN till den ungdomstid som hon så ofta pratade om, och jag såg hur hennes ögon fick extra liv och riktigt skimrade, och hur den odefinierade oro som ofta hemsökte henne liksom bara försvann…
Och mer och mer förstod jag att “Kajsas” BÄSTA TID I LIVET nog varit hennes tidiga ungdomsår och att den tiden stod bortom all konkurrens till vuxenlivet, familjeåren eller tiden i ett bra jobb! Det var som tonåringen “Kajsa” hade det djupaste fästet i hennes sannaste identitet och i den hade hon antagligen alltid haft sin tryggaste hemhörighet…!
Och jag kunde ana att det här nog ändå hade ställt till en del problem i livet i olika sammanhang för henne…
Bakom den lite kärva ytan som fanns där som en rustning, ett automatiskt skydd och försvar, fanns en klok och reflekterande människa med ett hjärta av guld, men ett hjärta som tyvärr ganska ofta plågades av oro både dag och natt. Och DEN oron kunde, upptäckte jag…. så uppenbart lugnas mer av minnen som musik, gamla foton och kära minnessaker än lugnande tabletter…
Därför lät jag alltid “Kajsa” välja samtalsämne när vi träffades så hon skulle få sin dagliga minnesdos av den gamla goda, till synes okomplicerade ungdomstiden, och bli riktigt lyssnad på. Och jag njöt av att lyssna på henne men förstod att det fanns en del mörker och svårigheter i hennes historia.
Och varje gång jag städade Kajsas rum och dammade alla de många rosa och pastellfärgade minnessakerna så var jag så extra försiktig… så att Kajsa skulle kunna känna min vördnad för den här minnesbanken som jag förstod var helig för henne.
Av den här tiden med “Kajsa” lärde jag mig något verkligt värdefullt, nämligen att se och förstå… att en del människor präglas så starkt av olika perioder i livet, att de ibland väljer att mentalt stanna kvar vid en älskad station utmed livsresan och fortsätter leva den tiden och den identiteten i nästan allt…! För att orka med livet och kunna gå vidare.
Och jag fick bekräftat de tankar jag hade haft tidigare om hur viktigt det är, att när vi inte längre själva kan ta hand om och själva vårda de älskade minnessaker som vi har omkring oss, att den som då tar över de omsorgerna, gör det med respekt och vördnad och DET gäller också de minnesbilder som finns sparade I… en människa..! ÄFör de är mycket värdefulla och omgärdade av det förgångnas tunna, sköra glas…
