Vemodet och jag är sen länge nära vänner och väl förbundna med varandra. Jag ÄLSKAR det milda, lugna svårmodets stora trygga famn! Och dit har jag flytt, eller bara sökt mig så många gånger i mitt liv och fått mycket ovärderlig tröst och lugn, och en hel del inspiration till mitt skrivande. Jag är utan tvekan född gråtmild och undrar emellanåt om jag inte ärvt den här ibland ganska pinsamma egenskapen, inte bara från min temperamentsfulla, empatiska mamma, utan också från en mycket snäll ofta glad, men känslig farbror som hette Janne och som nu sen länge är borta.
Farbror Jannes fina tårögda blick glömmer jag aldrig och inte heller hur lätt han, i motsats till min pappa, ofta blev så sympatiskt “omanligt” rörd över det han ibland såg bland människor och djur. Janne var inte oväntat en “räddande ängel” och alltid så rädd om och ansvarsfull mot alla släktens barn och han såg oss alla. Och han var den som hoppade i vattnet och räddade livet på mig när jag som 5 – åring höll på att drunkna och då min pappa i sin självupptagenhet hade glömt bort att se till mig på stranden. Jag är evigt tacksam för den kärleksfulla räddningen.
Men vid ett mycket tragiskt tillfälle hann inte farbror Jannes kärleksfulla hjälp och räddning fram… Och det var försent, mycket försent… då min 19- årige kusin efter att ha tagit sitt liv hittades i Vetlandasjön. Men det var Janne som lyfte kroppen av sin döda, unga olyckliga brorson upp ur vattnet och bar honom i sin famn med ögonen fulla av sorgens gråt och medkänsla, upp på stranden…
Jag tyckte mycket om min farbror Janne för han hade som ett ljus omkring sig och jag kunde känna att han hade ett äkta, medkännande hjärta och att han bar på svårmodets sårbarhet, precis som jag själv. Och som det otrygga barn jag var, blev jag ändå lugn och trygg av det, för det gav mig ett hopp för det goda i människorna. Och jag är tacksam och glad för känsloarvet från honom, och önskar att farbror Janne, med de snälla ögonen och sina många omtankar om andra, har det riktigt bra där han nu är, frid över hans ljusa minne!
Men med tanke på den mentala balansen så är jag glad att jag hade turen att också få en del skratt – och typiska humorgener från min kära mamma och hennes roliga och skönt “sydländska” bullriga släkt. Och DET var då en riktig nådegåva för annars hade jag väl vid det här laget gråtit ihjäl mig, eller fått kronisk vätskebrist… hihi. Men jag är sen länge vän med min lättrördhet och det som jag brukar kalla för “känsloinkontinens.”
Jag uppskattar människor som är på riktigt roliga och bjuder på sig själva men bara när de låter bli att trampa på andra med ironi och förnedring. Men jag vill inte vara i skrattet hela tiden utan behöver med min högkänslighet då och då uppsöka VEMODET som är en av mina favoriter när det gäller sinnestillstånd.
För mig är det lugnande och jordande att i lagom doser njuta av nostalgi och vemod, för det får mig att landa i tankar från det som var en gång – det redan upplevda, och det är nåt väldigt tryggt med det tycker jag. Känslostämningar från det förgångna som väcker så många olika minnen som man kan både svida och kännas helande att återknyta till.
Vi har alla olika personligheter och varierande grader av närhet till våra känslor. Och var och en förhåller sig på sitt sätt till minnen och väljer mer eller mindre medvetet sitt avstånd till de energier och stämningar som hör det redan genomlevda till.
Men minnen är, är liksom vi, på sitt sätt “individer” färgade av sin uppkomst och inte alltid ljusa och glada. Vissa är mörka, tunga och så svårt känslomässigt komplicerade att vi inte orkar med dem och då väljer att ibland omkonstruera och försköna dem och ge dem ljusa, lätta fejkmålningar som aldrig får nån längre hållbarhet.
Jag tycker man ska vårda och ta hand om alla minnen, även de mörka och framför allt de vemodiga. För de har så mycket information och lärdomar att ge oss, särskilt när tiden har gått och vi mognat, fått nya infallsvinklar och distans till kärnan av det som en gång gjorde ont. Och när vi bearbetat och mönstrat de allra värsta, smärtsammaste hågkomsterna i vårt inre, så är vi i vår fulla rätt att kasta dem över axeln och bara radera ut dem.
Så bjud dig själv på en date där du kan möta gamla minnen av olika valörer och stämningar och öppna upp så du kan ta emot hela ditt spektrum av känslor! Det kan bli en riktigt bra och vinstgivande investering i dig själv!
