En modifierad repris på ett uppskattat inlägg författat och skrivet av mig,
Ann Danell.
Jag har alltid tyckt att det är nåt vackert med LÖFTEN mellan människor eller till ett djur eller till sig själv… och särskilt kraften i DEN GODA VILJAN som ofta ligger bakom.
Och jag blir varm i hjärtat när människor ibland till slut… efter kanske många känslomässiga utmaningar och besegrade blockeringar möts vid samförståndets gamla vackra, slitna grind och ömsesidigt lovar varandra det som kan lösa upp gamla hårda, torra knutar av blockerad kommunikation. Och då utbyter KODEN till återskapad VÄNSKAP det är något väldigt vackert med det tycker jag.
Jag blir uppriktigt glad när jag ser prestigelösheten vinna över sårade, tjuriga stridande parter i sega till synes olösliga konflikter och när människor ÄNTLIGEN ser det större perspektivet och lyfter av sig gamla megatunga barriärer av sårad, inåtvänd stolthet! Och jag vill påstå att vi människor i såna sällsamma ögonblick, då när vi möts på halva vägen av ett missförstånd eller i en ovänskap och når samförstånd och respekt, lever och är våra ALLRA bästa och ädlaste upplagor och då praktiserar ett verkligt FREDSARBETE!
Men ibland, och faktiskt ganska ofta, så räcker inte ett FÖRLÅT eller med den FÖRSTÅELSEN för hur och varför, konflikten – söndringen uppstod, och hur man själv bidragit till det för att varaktig försoning ska infinna sig. Då tror jag det ibland kan bero på en osäkerhet en bristande tillit kring om en “delägare” till en konflikt verkligen KAN förändra sig själv och vända ett beteende. Ett beteende som visar fortsatt problempotential och att mönster då riskerar att upprepa sig.
Det är där och då som vi kan behöva uppsöka den där fina “försoningsgrinden” och avlägga ett och annat löfte. En så kallad utfästelse som för att kunna göra sin tjänst måste, som så mycket annat kvalitetsjobb, vara MENAD och på riktigt! Nu är det ju så väl inrättat att världen lyckligtvis är full av människor som når både klarhet och förståelse och ända fram till målet – FÖRLÅT – i en konflikt. Mogna människor som seriöst vill ge sina löften och som också klarar av att hålla och infria dem!
MEN trots att ett löfte alltid är ett löfte, eller borde vara det, så är det inte alltid lika med en absolut garanti för ett fullgörande eller att kraften räcker ända fram till det. För ibland kommer livets realiteter obönhörligen och ställer sig I VÄGEN… trots att den som var löftets givare ville så väl – egentligen.
Och det är ju alltid lite sorgligt och inte sällan till stor besvikelse för den som lade hoppet om nåt bättre – en förändring i nån annans hand eller i sin egen. Men jag väljer att se det hela som bara en “försenad ankomst” och nåt som står på vänt för att gå i uppfyllelse när det bästa läget är på plats.
För man får ödmjuka sig till att tro att LIVETS PLAN alltid har företräde i det som både händer och inte händer och vet vårt högsta bästa!
Och jag tror att när vi brister i att hålla löften och särskilt de större som ibland är livsavgörande, då ska vi inte alltid förtvivla eller känna oss helt misslyckade. För om den goda viljan och den fulla avsikten en gång varit på plats när ett löfte gavs, så är det ändå ALDRIG riktigt kört det är jag säker på…!
För då anar jag att incitamentet till löftet finns kvar och att det första avgörande steget redan är avklarat och att man redan står där beredd och resklar på god väg mot att uppfylla en överenskommelse och sin del av ett avtal!
