Det var i går ett år sen min sons älskade schäfertik Fenja lämnade jorden av ålder och sjukdom.
Stor tacksamhet för ditt liv och din levnad och för att vi fick låna dig några underbara år, ett skimrand ögonblick inom evighetens stora cirkel älskade gullefia, skickar jag nu ut genom himlarymden till henne där hon nu finns!
Hon var hos oss, Jan och mej, dagligen och var vårt högt värderade “dagbarn” under 12 härliga, lyckliga år. Och hon lärde oss under den, ur ett människoperspektiv korta tiden, mer om livet och kärleken och om det som är tillvarons egentliga väsentligheter, än vad nog den visaste människa under ett långt liv kan göra.
Och vi kommer aldrig, aldrig att glömma hennes mjuka päls, hennes trofasta beskydd och hennes kloka kärleksfulla blick. Och hennes humor ska vi alltid minnas, för det hade hon faktiskt, och vi hade många roliga dagar och stunder tillsammans, och när vi skämtade med henne så visade hon alltid samma bekräftande “lagoma” svansviftning.
Hon fattas i vår vardag och ingen hund kan ersätta en annan. Och vi går då och då på stigarna där hon gick med oss så många gånger med sina små söta “knäckebrödsdoftande” tassar, och där hon lyfte sin nos och tog in dofter av havet bredvid, och från skogen och alla djur som hon hade stenkoll på.
Vi lånar nu sonens nya fina, snälla hund, som också är en vacker och klok schäfer, och går våra pilgrimsvandringar med honom i Fenjas tasspår och gläds åt sparade minnen. Men trots den glädjen så drar saknadens isvindar fortfarande över oss, om än nu lite mildare…
Sorg och saknad är som jag ser ett högeffektivt rengöringsmedel för själ och hjärta, och det som så skonsamt som möjligt lyfter de stora tunga existentiella frågor som vi nog alla som vi bär omkring på. Den tillgången ska vi tacka för, ta emot och använda för den leder oss ofta till tröst och ljus och klarhet över varandet igen.
Också jag funderade förstås i går över Fenja och kring liv och död och det som kommer efter det. Och när jag ibland sysslar med monotona vardagssysslor så blir det meditativt, och då händer det att jag osökt får ord och meningar till mig som jag absolut bara VET inte är komna från mitt eget huvud och som jag själv inte associerat eller formulerat.
Och när jag stod där i den gråmulna eftermiddagsskymningen och plockade disken ur maskinen och verkligen tänkte – ingenting… så kom från ingenstans den här meningen till mig, och den slog mig ned häpnad och träffade rakt i hjärtat med sin pregnans och vackra formulering :
” SJÄLEN ÄR ALDRIG ÄLDRE ÄN SITT SANNASTE URSPRUNG”.
Det blev nåt att stanna upp och tänka till på och det gjorde jag, och kom fram till att den här meningen berättar något väsentligt, om det att räkna år och liv kopplat till utveckling och mognad. Och visar åtminstone mig på det att det vi erfar och går igenom på djupet och genom alla lager av förståelse, och det vi lär av det och tillägnar oss som kunskaper, det utgör sen vårt “sanna ursprung”. Och det behöver inte avgöras eller definieras av många liv eller själens ålder. För som jag tror, så kan sannolikt en yngre själ också, under rätt omständigheter och i samarbete med andra själar, göra stora och genuina kunskapslyft inom det stora andliga kunskapsrummet.
Så kommer jag då till det som var det märkliga och sällsamma som i går kväll visade sig. Min son var här en stund och han berättade att han under på en promenad med nya hunden Urax i skogen på “Fenjastigen” samma dag funderat på just själars ålder och överlevnad.
Gissa om han studsade till när jag berättade för honom om den mening jag fick till mig, som faktiskt var ett svar på den fråga som han ställt rakt ut i universum…!
Och vi utesluter inte att vår lilla älskade Fenja från sin himmel ett år efter att hon reste i väg, var med och bidrog till det här svaret och skickade sin hälsning och stor och kärleksfull tacksamhet för det!
Och som den gamla 60 – talsschlagern som min mamma skickade till mig så trösterikt i en dröm efter sin bortgång säger:
“En gång ska vi åter mötas”….
