Jag undrar om vi inte längre har tid för döden i vårt samhälle… och spekulerar lite kring varför det i så fall har blivit så

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag minns när jag i tonårens typiska svårmods- romantiska period ( som för mig var ganska lång.. men ganska lärorik) stötte på Pär Lagerkvists dikt “En gång ska du vara en av dem som levat för längesen” och hur svindlande vacker men vemodig, jag tyckte den var. Samtidigt så var det som om den inte bara tände upp och stärkte mitt medvetandet om livets ändlighet, mitt upp i den härligt sorglösa konsumtionen av 60 -talsmusik, utan också gav mig en bra påminnelse om att faktiskt ta vara på det hela medan det pågår.

Och det där gamla minnet som nu ligger långt bak i tiden det får mig att på allvar och utan att alls moralisera, undra hur stort utrymme vi har för döden i det här på så många plan, fullmatade samhället ? Och varför en del av oss tycks ha tappat kontakten med de eviga sanningar som berör oss alla och som sannolikt INGEN undkommer..?

Läser, att det enligt Sveriges auktoriserade begravningsbyråer, blir allt svårare att bestämma tid för begravningar inom de 30 dagar – den månad, som en ny lag från 2012 fastslog som en rimlig tid. Ett tidsspann som jag för övrigt tycker inte bara är rimligt, utan också ganska rymligt.

En begravningsentreprenör säger till exempel att “anhöriga numera har ett agendaperspektiv, tittar i sin kalender och kommer med skäl som att den och den veckan är vi i Sälen eller i Thailand. Förr släppte människor allt för en begravning. “

Det här väcker en del tankar  mig och jag tänker att livet och döden och tiden där emellan, länge för att inte säga alltid… väl  för de flesta av oss har betraktats som ett heligt värde. Och man bör vara medveten om, tycker jag, att man en dag oavsett som man är i Thailand eller i Åre, eller nån annanstans, faktiskt själv kan vara död och förmodligen då nån helt annanstans. Vilket är en sanning som för den skull förstås INTE ska förta glädjen av vare sig fri – eller möjligheter i våra liv, men bli till sund påminnelse om den livets ändlighet som vi alla en gång kommer att stå inför.

Förr var det nästan självklart att man av respekt för den bortgångna och de anhöriga tog ledigt inför en begravning. I dag verkar det som om döden och begravningar faktisk kan betraktas som vilka andra tidstjuvar som helst som upptar vår dyrbara tid, och en oönskad påminnelse om att det goda livet en gång kommer att tystna för oss andra också. Och jag tycker det är intressant, och lite oroväckande faktiskt… att det är som att vi numera är mer bekymrade och rädda för att lämna det jordiska och allt det vi har, inklusive det materiella bagaget, än vi är reflekterande inför det som vi tror och föreställer oss väntar när livet är slut.

Och då riskerar förstås livets allvar och det icke -jordiska bli sekundärt och många av oss kan känna sig rädda och vill inte bli påminda om den stora stygga döden som tar allt ifrån oss. Och det här bekymrar mig, för ett samhälle där utrymmet för döden och existentiella sanningar blir mindre är ett samhälle som jag tror kan börja svikta i sitt varande, och att vi då kan förlora kontakten med helheten och det icke – materiella perspektivet av tillvaron. Och det kan ge oss en betydande brist på ödmjukhet och  göra oss mindre medvetna om livets dyrbarhet och dess faktiska ändlighet.