I en orolig tid för världen en blick bakåt på våra gamla strävsamma “jordesyskons” liv som ger mig hopp, och jag ser en jord som ler genom tårar och säger oss att “allt går över men måste ha sin tid”

Ett inlägg inspirerat av soluppgången skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

I en för världen orolig tid när jag ändå ser ett växande hopp och att moder jord  i sin visdom nu liksom LER genom tårar och säger oss att allt går över, men att en del och under nådens beskydd måste ha sin gång. Och jag kan hitta ett visst förklarande lugn i att titta bakåt mot vår historia och det som varit och farit, för det ger en bra helhetsbild och ett sammanhang och berättar om hur människor alltid har kämpat och klarat av en hel del under för oss i nutid, nästan ofattbara omständigheter. För krig och konflikter, politisk oro och mänskliga lidanden är förvisso inget nytt, men tyvärr nu mer ondskefullt avancerat.

Och jag tycker om att ibland åka runt på landsbygden lite varstans och titta på gamla hus och gårdar som många av dem är så vemods- vackert slitna av väder och vind och tidens gång. Platser där en gång människor under sin stund på jorden och i sin verklighet levde, älskade och sörjde, kände oro, lycka och glädje, och drog “sitt strå till stacken” under sin ofta mycket strävsamma tid på jorden. Jag  är en obotlig historie -romantiker som alltid har fascinerats av tidens gång och människors liv och öden och hur lika vi människor är, och nog alltid har varit rent existentiellt, när det gäller sökandet efter kärlek och gemenskap och lusten och längtan efter trygghet och sammanhang i kampen för vår överlevnad.

Och jag fantiserar och tänker att det vore ovärderligt… att om än bara för ett kort ögonblick, få se in i gamla tiders verklighet och höra rösterna från de människornas liv och verklighet, lyssna på ljuden och känna doften av en svunnen tid och ett annat samhälle. Tänker på alla dessa urstarka arbetarhänder och slitna förvärkta kroppar på kvinnor och män och på all den kunskap och erfarenhet som med dem gått i graven. Bland dem så många som ingen längre minns, eller ens vet att de en gång levat – men vars gärningar och avtryck sannolikt lever evigt kvar bland oss med sina outplånliga energier. Det perspektivet av det förgångna älskar jag för det är en så himla vacker och trösterik tanke att vila i.

För de här människorna, historiens hjältar och hjältinnor, önskar jag att de i sin himmel får ge namn och äreminne åt himmelska gator och torg! Ljus och kärlek över deras liv och gärningar och låt oss aldrig glömma att de en gång levde och med sina händer och hjärtan, liv och varanden byggde själva fundamentet och skapade förutsättningarna för vårt moderna, progressiva välfärdssamhälle!

Det tycker jag  att ska vi tacka våra gamla “jorde -syskon” för genom att särskilt vårda och värna om den mellanmänskliga kärleken och fredens alla redskap och vår humanistiska etik – och alla dess värden!