Det är som hjärnans minnesbank med åren jobbar sig fram selektivt, snällare och mer försonande och det kan öppna dörrar till insikter om sig själv och sin historia som kan ge ro i bröstet!

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Minnen är som hållplatser där vi absolut har varit, men som vi inte alltid vill återvända till för att vissa av dom gör ont i känslominnet eller ibland av olika skäl är helt likgiltiga inför. Medan andra minnesbilder fyller oss med en varm längtan efter att få nudda vid deras härliga, igenkännbara energier på nytt och om och om – igen …!

Och det verkar för mig som om våra minnen sorteras efter principen först in – sist ut och de blir då med åren återseenden som berör och väcker andra minnen. Men kanske att vi lite tar det där med vår minnesbank och hjärnans alla geniala funktioner liksom för givet och ibland missar med den magiska storheten i det  här systemet, som  ju genom våra varanden tjänar oss så troget.

Jag har faktiskt märkt hur “snällt” och selektivt det här systemet jobbar när man blir äldre. Och det är tycker jag, som om hjärnan förutom mycket annat, hjälper till och “döstädar” och sorterar mellan viktigt och oväsentligheter i oss. Den hjälpen den uppskattar jag eftersom jag lätt fastnar i nostalgi och vemod och blir lätt för sorgsen av att vara där för länge.

Och det är som om jag numera och särskilt i drömmar, får som utvalda och ofta väldigt tydliga, men mer anpassade minnesdoser av sånt jag en gång har genomlevt och tänkt, känt och agerat ut. Och det som jag antagligen av en anledning då behöver återse och revidera och känna igenom – igen, utan att backa.

Inte sällan framstår då i det inre scener ur det förgångna i ett vackert, så milt och mer försonande och FÖRKLARAT ljus, där det nu är en kortare  och mer framkomlig väg fram till förståelse och insikter. Och då ibland också närmare till ett befriande FÖRLÅT riktat till sig själv eller någon annan, ett steg som för en ung och allt för stolt människa med “all tid i världen…” framför sig inte alltid är så angeläget.

Och så är det riktigt bra att vara LÅNGSYNT när man vänder sig om ser på sin historia det har jag märkt, för då ser man lättare HELHETEN och får en klarare bild av hur det EGENTLIGEN var där och då – en gång. Och det här är en nåd att få ägna sig åt för det kan ge sååå… mycket tillbaka som ibland också kan återbrukas och ge en  motiverad puff framåt i utvecklingen.