Jag vågar påstå att normen för etik och moral hos ganska många människor är mer flytande än fast, och att det nog finns nästan lika många egentliga upplevelser av moral som det finns människotyper… För den subjektiva begreppsvärlden, egot och det som för stunden gynnar oss och våra syften, styr mer än man kan föreställa sig tror jag, och än mer nu än förr. Och det som för en person i alla lägen kan vara helt okej att göra, kan för en annan vara rena omoralen och omöjligt att acceptera.
Förstås har arv och främst, miljöarvet, en stor genomslagskraft och bygger många lager av våra idealbilder och moralsystem. Och jag tror till och med att man ibland av gammal ogenomtänkt retroaktiv lojalitet, mot till exempel en tongivande dominant förälder, kan bära med sig moralvärderingar som man egentligen själv aldrig instämt i eller tycker om, men ändå fortsätter släpa på och hävda, som en pseudovärdering… Och sånt tror jag kan vara ohälsosamt i längden för det kolliderar med det sanna jaget i en själv, och det är alltid dåligt att tillåta det!
Men jag tror att de starkaste etiska värderingarna, de som har ett bra hållbarhetsvärde, och vad de än står för, de skapar man själv, främst utifrån egna livserfarenheter och beroende på den egna tillgången på empati och inkännande med sig själv och andra.
Men konsumtionsmarknaden är så farligt inrättad att den alltid har en medicin, ett ganska bedrägligt substitut, som tillfälligt kan döva samvetet när vi valt dålig kvalitet i våra livsval, och då när vi ställt till det för oss och inte sett riktigt hela bilden av hur det kommer att bli efteråt. Och det blir helt enkelt som att sätta ett alldeles för litet och tunt plåster på ett större sår som blöder rejält och gått på djupet, det funkar bara inte, och absolut inte i längden…
Men vi är trots allt bara människor med allt vad det innebär, och vem är den som alltid orkar med att göra rätt och vara moraliskt högtstående, skulle säkert en och annan säga, och jag instämmer. Men jag tycker man måste sträva efter att ha en supertydlig gränsdragning med det man gör fel, vid den gräns där man kan skada eller göra illa nån annan människa, där måste man var stenhård och förklok! Att man då och då brister i förstånd genom att inte tänka in alla faktorer, ger sig själv en mental käftsmäll det kan jag mycket väl leva med, för då gäller det bara mig och ingen annan och då är det nånstans okej tycker jag.
Och så ska man komma ihåg och ha klart för sig, att etik och moralbedömningar har sin plats hela tiden i vår vardag i stort som smått och är alls inga sällsynta gäster i våra liv. De finns förstås där för upprätthålla det mänskliga, det civiliserade i oss, och vi ska akta oss ordentligt för att blunda för den läromästaren tror jag!
Men när det gäller etiska- moraliska bedömningar så kan vi inte blunda för felval eller skjuta upp den inre, alldeles oundvikliga konfrontationen med sin moralkompass. Och så får man allt bekväma sig att tänka till kring hur omgivningen, hur andra, ser på ens handlingar och hur de påverkar dem. För det vi gör, och hur vi gör det, och det vi försummar att göra, det hamnar väldigt ofta i den stora kokande gryta av allas våra mänskliga yttringar och förhållningssätt, och då får ju också merparten smaka på den här blandningen i någon form… Så det gäller att ta sitt social ansvar och bidra till en god kvalitet och en god moral, och till det allmännas bästa i den grytan.
Själv är jag inte bättre än andra och ömsom lyckas jag och misslyckas i det här jobbet. Men jag har faktiskt en moralprincip i botten och den är:
LEVA , VARA, OCH VÄLJA SÅ ATT JAG GÖR SÅ GOTT DET BARA GÅR OCH SÅ LITE SKADA SOM MÖJLIGT, FÖR SÅ MÅNGA SOM MÖJLIGT!
