Älskade mamma du var i många stycken ett mirakel och tog dig igenom så ofattbart mycket, jag saknar dig så det ibland gör ont, men tack för du när jag som mest behöver det, besöker mig och låter din ande, själen och ditt varma hjärta beröra mig igen!

Min mamma älskade den rosa färgen och särskilt den varmrosa. Och hon var för mig en typisk rosa person som hela livet och genom åldrandet, beroende – relaterade sjukdom och skröplighet och fram till sista andetaget och när hon var sig själv, tänkte i den mänskliga kärlekens och omtankens banor. Och när hon bara kunde, alltid gjorde praktik av det där det behövdes. 

Så därför hade min “rosa mamma” Mariannes begravning temat: den varmrosa färgen och hundar. För liksom mig och barnbarnen så älskade hon  också hundar och hade flera under livets gång.  

Marianne var liksom så många andra en bra och varmhjärtad person. Med undantag för de dagar och stunder som det luriga “tvåeggade” svärdet” som för henne blev alkoholen och den som kapade hennes hjärna. Och då fick den svarta… färgen att trängde undan den varmrosa och det som var hennes egentliga personlighet.

Jag tycker att det finns en mindre tolerans för kvinnor som har alkoholproblem och de blir inte sällan stigmatiserade av en hård och okunnig, ibland ganska dömande omgivning. För det verkar som om det anses mer fult, “okvinnligt” och motbjudande när en kvinna hamnar i en beroendesjukdom. Och det händer att de närstående också får “en släng av den sleven” vilket kan lägga en del stora stenar på en redan tung börda. 

Min mamma ökade sitt drickandet i takt med att åren gick och den ångest som hade sina rötter i hennes historia växte och plågade alltmer. Och hon blev inför mina ögon typ personlighetsförändrad… och var i de värsta av stunder, fylld av vanmakt och förtvivlan, som om hon hade sålt sin själ till nån mindre snäll varelse…och ALLT blev då till ett hemsk KAOS för oss alla inblandade. 

Men  varje gång när hon sen, blev nykter och sig själv igen, då hade man som så många andra mentalt medberoende, “glömt” och hade fullt överseende med det här beteendet och allt det där känslomässigt jobbiga. Och med det… förpassades ytterligare ett trauma till det förträngdas förråd i mig och i mamma. 

Det här blir en förutsägbar effekt när man som närstående vänjer sig vid det balansnummer som det är att så ofta pendla MELLAN konfliktytorna av att nästan gå sönder, tycka synd om den här egentligen älskade personen – OCH ilskan, vanmakten och det smärtsamma förakt… man OCKSÅ känner just då. För det här är för en anhörig ofta det enda sättet att överleva rent mental och för att kunna fortsätta funka i övrigt, i det vardagliga.

Och… det vill jag också säga, att ett beroende och själva missbruket också är den kraft – och energitjuv som själ så mycket av de förutsättningar och incitament som i normalfallet får oss att vilja reda ut mellanmänskliga oklarheter som att förlåta eller be om ett förlåt, eller att säga det där som har stått på vänt så länge, innan… allt är för sent. 

Och man kan verkligen säga att alla beroenden på flera sätt TAR livet ifrån en människa och deras närstående och är en stöld av de dagar, år och ögonblick som sen ALDRIG kommer igen! Vilket är ett starkt argument som oftare borde kunna motivera en missbrukare till att kapitulera i händerna på en bra vård – och behandling!

Livet som närstående till en missbrukare är till stora delar en sorgligt roterande cirkus av drama och helt galna situationer som uppstår – lugnar sig och blossar upp igen, och igen… och man är nästan alltid spänd och trött i kropp och själ bortom all rimlighet. Och man skaffar sig en otäck beredskap för att det alltid ska hända nåt otäckt och svårt…Men man aktar sig som sagt, för att “bråka” för att inte uppväcka vreden i den som lever med flaskan som sin bäste vän, för det blir så jobbigt och obehagligt. 

Och jag tror att det här medberoendet med den inbyggda fegheten och tillfälliga förståndsförlusten, beror på att man som anhörig vänjer sig vid att känslolivet i en missbrukare är trasigt, så sårigt och skört och satt ur funktion. Vilket gör att de önskvärda känslolägen och  förväntade normala stämningar som man ju vill se och känna igen i den som har problemet, är just trasigt och glappt, och därför i ständiga växlingar mellan himmel och helvete och bara visar sig på tillfälliga besök. Och det här sliter också på de närstående. 

Och av det skälet vågar man sällan investera de ord av känslor och kärlek som man egentligen vill ha sagda, eftersom det hos en trasig  och ångestriden, desillusionerad beroendenatur, tycks liksom saknas… en botten där det kan landa och tas emot. Och  då i affekt istället kan kastas tillbaka och vändas MOT omgivningen. Därför blir känslomässig närhet och sanna uppriktighet inte sällan ett risktagande för närstående och till slut genant att ens närma sig. Det är min erfarenhet. 

Men jag vill tro att inget egentligen är eller nånsin blir… försent mellan de människor som en gång har varit förenade i det som en gång var äkta kärleksfulla relationer. Och jag har en del tankar kring det här och de kommunikationskanaler som jag av egen erfarenhet vet finns mellan oss.

 Och jag tror att det faktiskt är så, eller är det bara ett gammalt sorgmodigt eko -en innerlig önskan från det lilla barnet i mig…? 

Att våra mammor där på den andra sidan i annan värld och verklighet, av naturliga orsaker har som en VIP – ingång och en särskild  och mer lättframkomlig väg till sina barn på jorden, än den som når fram till de andra nära och kära…? 

För jag har en känsla av att en mor i andevärlden nog aldrig riktigt släpper taget om sitt älskade barn eller någonsin låter det vakande moderliga ögat blunda, oavsett en son eller dotter är vuxen eller fortfarande ett barn. Antagligen ser mamma – varningarna och de viktiga andliga tilltal som är menade att nå fram, olika ut och anpassade så att ett meddelande lättast kan förstås av mottagaren i olika åldrar och för att underlätta kommunikationen. 

Och min tes är den att INGET avstånd, något medvetandetillstånd, “rollbyte” eller det faktum att döden – ur ett andligt perspektiv bara tillfälligt… har separerat oss, har någon som helst betydelse och INGET kan ändra på den saken! För det är ju förstås meningen att vi alla, levande och döda, ska kunna fortsätta hålla- i de band som vi en gång skapade i kärlek och vänskap och under gemensamma livsresor och åtaganden ! 

Båda föräldrarna är ju givetvis viktiga och i evighet förbundna med sina barn, men en mor är, som jag ser det och eftersom hon ju under fostertiden bär sitt barn under sitt hjärta och föder fram det, den som i de allra flesta fall, från allra första början, har en närhet som ingen annan till sin avkomma. 

Och här vill jag igen, för att undvika eventuella misstolkningar, understryka att en pappa förstås har sitt band och sin anknytning till ett barn och från andra sidan ofta meddelar sig med sina energier. Men alla från andevärlden komna tilltal, varningar och tecken, är den kanal som man alltid ska hålla öppen för ovärderliga gåvor kommer inte sällan där ifrån med våra nära och kära som angelägna avsändare!