En del dagar känner jag en särskild närhet till den där beslöjade ” andra sidan” och som om en dörr står på glänt dit, och i dag kände jag plötsligt en längtan efter min farfar som dog ung och innan jag föddes.

Man vet ju aldrig hur länge man får nåden av att få vara här och traska omkring på den här vackra sällsamma jorden, tänker jag. Det är hårda och ganska kärva fakta men det får man tugga i sig, för så är det bara. Och den vissheten är, tycker jag, speciell och rent pedagogiskt svårslagen, eftersom den strävar efter att LÄRA oss att SE och UPPSKATTA värdet av att faktiskt FÅ leva och vakna till en ny dag, för det är en STOR och ovärderlig gåva, eller hur…? 

Men man får inte vara otålig om man som jag, tror på reinkarnation och återfödelse – gånger flera, och när man lägger sin tilltro till den andliga livsåskådningen. För NÅGON gång under evighetens himmel kommer vi, som jag tror, högst sannolikt att få möta våra gamla medlevare, släktingar, djur och själssyskon igen. Men vi vet inte, ska förstås av en väl motiverad anledning INTE veta… NÄR den tiden är inne, och det är skönt och en förskonande tanke tycker jag.

Den här mannen på fotot, min farfar Einar Stridh, född i Vetlanda någon gång i slutet av 1800 -talet, fick jag tyvärr aldrig träffa, för han dog plötsligt mitt i sin arbetsgärning på ett bygge bara 40 år gammal.
Han är så lik min son Tobias utseendemässigt och jag känner igen mig själv i farfar, som enligt släktens utsagor var en ganska ovanlig man för sin generation och som prioriterade sina barn och hade dem nära sig. 

Och det gör honom ännu mer spännande och intressant i mina ögon, för det säger en del om att farfar antagligen var en modig man som vågade följa sitt hjärta och sina känslor utan rädsla för vad andra hade för åsikter om det avsteget från  sin tids vedertagna könsroller, där  det var mamman som oftast stod för närhet och omsorger om barnen. Einar var en sann konstnärssjäl och ganska rikt begåvad. Han skrev och diktade var en drömmare och sägs ha skrivit glödande, vackra kärleksbrev på vers till min mer pragmatiska jordade farmor.

Men han var också en skicklig målare och byggmästare som själv byggde familjens stora fina hus i stadsdelen Östersand i Vetlanda. Han var en ömsint och närvarande far och på flera gamla foton är han alltid ensam utan farmor och har varje gång någon av de fem barnen så tätt i sin famn och till sitt hjärta, och de andra alldeles omkring sig, och det är så rörande att se.

Alldeles för tidigt rann hans liv ut, och jag har alltid känt inom mig, att det var då som min pappa “gick sönder” av sorg inför förlusten av sin älskade pappa och stängde då antagligen…av sina känslor, sin empati och sitt inkännande med andra människor.
Min egen pappa som tydligt framstår som sin fars raka motsats… sa ibland, när han var på det humöret, till mig: “Du är så lik farsan och du skriver, diktar och håller på som han”. Det tog jag till mig som ett beröm och lade i mitt hjärta. Och jag ser fram emot att en gång och då för första gången… få möta farfar och se in i hans charmiga, lite luriga blick och få prata med honom som den, min själsfrände jag tror han var.